Maria skriver i en varmfin kommentar till den lösenordsskyddade midsommarbilden à la 2006:

Oj, så fina! Nästan skumt att se att ni finns på riktigt! Är så van vid att bloggare är lite anonyma, möjligen foton där man bara vagt anar att det är någon där, bortvänt, mörkt och suddigt. Och så är ni där, liksom riktiga människor.

Och då faller det på plats. I samma stund jag läser dessa rader vet jag att jag inte behöver den här bloggen längre. Den har spelat ut sin roll för mig.

Riktig. Det är det jag vill vara. En riktig människa med riktiga relationer och riktig kommunikation. Inte leva ett parallellt liv på nätet. Inte ha ett särskilt slags rum för relationer och kommunikation utanför mitt riktiga liv. Jag vill leva fullt och riktigt, mitt i mitt eget liv.

Jag vill förtydliga en sak innan jag skriver vidare. Mina funderingar är som alltid när jag skriver, mina. Jag skriver alltså inte om bloggande generellt, ej heller om bloggare. Jag reflekterar bara kring min blogg och mitt bloggande. Om mina motiv och perspektiv som successivt har förändrats under bloggresans gång. Eller livets, snarare.

När jag startade bloggen i April 2006 bodde jag i Malmö och var föräldraledig från mitt jobb inom företagshälsovården. Min tillvaro med Alma var förgylld av energi och kreativitet. Jag ville skriva,  reflektera och till viss del bearbeta livet. Jag hade också ett behov av att dokumentera vardagen med Alma. Lite som ett alternativ till den där fotoboken från barnets första år som nog aldrig kommer att bli verklighet i den här familjen.

Idag bor jag i Stockholm och är allt annat än föräldraledig. Jag arbetar utomlands med mycket resor och det är inte mycket i min nuvarande situation som jag skulle ha kunnat gissa mig till där och då. 2006. Tack vare underbara S går livspusslet för det mesta ihop och familjen är i balans. 

S sade en gång till mig att mitt resande möjliggör att han och Alma får värdefull tid tillsammans och att de nu utvecklar en djup och fin relation som han tror hade varit svårare att göra om jag inte reste. Jag tar lite plats, se. Och Alma har vi koll på. Hon verbaliserar i ganska hög grad hur hon känner och även om hon självklart hade velat ha båda sina föräldrar hos sig helahela tiden (nåja), så tycks det som att hon också hanterar och bearbetar min frånvaro på ett bra sätt. Och jag jobbar hårt på att vara verkligt närvarande när jag är hemma och så långt det går kompensera bortavaron. Som sagt, så långt det går. Men jag börjar känna mig längtig. Och mätt. Så jag vet att den här situationen inte skall vara för länge till. Jag kommer att behöva byta jobb om något år. Ett jobb som i högre utsträckning möjliggör resor över dagen.

Men på det stora hela flyter livet på. Jag är nöjd. Ofta glad. Vissa dagar riktigtriktigt lycklig.

Och jag har gått 1,5 år i intensiv terapi med symboldrama och bildterapi som verktyg. Och mycket har hänt. Med mig. I mig. Med mitt sätt att förhålla mig till mig själv och andra. Jag har blivit luftigare. Mindre beroende av andra. Jag känner mig liksom tydlig i konturerna på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Jag vet för det mesta var jag själv börjar och slutar. Vad som är mitt och vad som är andras. För det mesta. Och jag är mån om att låta det vara så. Mån om att det skall finnas gränser.

Jag tror att det stavas integritet. På Wikipedia kan man läsa: 

Personlig integritet En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Och just så är det. Vad terapin har resulterat i är framförallt en ökad känsla av personlig integritet. Och därmed har också mitt förhållande till den här bloggen förändrats radikalt. Jag har inte längre ett behov av att dela mina känslor och reflektioner med en till största delen osynlig och anonym massa. Nej. Jag har ett behov av att inte dela mina känslor och reflektioner med en till största delen osynlig och anonym massa.

Riktig. Det är det jag vill vara. En riktig människa med riktiga relationer och riktig kommunikation. Inte leva ett parallellt liv på nätet. Inte ha ett särskilt slags rum för relationer och kommunikation utanför mitt riktiga liv. Jag vill leva fullt och riktigt, mitt i mitt eget liv.

Stort och innerligt tack till er alla som följt mig på resan. Många, för mig svindlande många, har jag lärt känna. På riktigt. Och där vill jag behålla er. I det riktiga livet. Men vi kommer också att fortsätta träffas på nätet. Såklart. Bara inte i det här rummet.

Än en gång. Tack. Finafina.

Finaste Ting utmanade på skönhetsfavoriter – eller musthaves, som hon kallar det. Jag dyker upp från min bloggtorka och leverar lite glamourfavvosar så här alldeles efter midsommar.

Sju sorters kakor smulade under huvudkudden natten till midsommarafton och efter allehanda snaps och onyttigheter de efterföljande dagarna, kan jag behöva all hjälp på traven jag kan få.

Så. Här kommer de. Mina favoriter, utan inbördes rangordning eller närmare förklaring:

Fantastiskt skön och väldoftande kombinerad dag- och nattkräm från favoritmärket Estée Lauder. Resilience Lift Extreme. Den första var en gåva från maken och sedan var jag fast. Dyr men alldelesalldeles uuunderbar.

Mild, effektiv och väldoftande favorit-deo. Body Performance, även den från Estée Lauder.

Fin foundation som ger ett jämnt resultat och sitter länge. Photogenic Lumessence Från Lancôme.

Härligt rosenfärgad rouge från Lancôme – Blush subtil Rose Sable

Bra mascara från Helena Rubenstein som ger fina, väldefinierade fransar utan kladd. Ett liiitet minus för att den tenderar att sudda av sig lite. Men fördelarna överväger så det är ändå en favorit.

Allra bästa läppglanset Ultra Brilliance Berry 13 från Estée Lauder. Hur fräschfint som helst och trevlig doft.

Soft clean från Estée Lauder. En skön och dryg tvättkräm helt enkelt.

Min parfym. Har allt jag vill ha i en doft; kryddig och fräsch, tung och lätt på samma gång. Jag fullkomligt älskar den och behöver ingen annan. Just nu.

Jag har liksom bara tappat lusten för bloggen. Helt. Det händer förstås en del i mitt liv, men behovet att skriva om det är bara.. borta.

Men jag mår bra och så. Jag är bara helt fantastiskt ocyber.

Så jag ser tiden an. När lusten kommer tillbaka ser ni mig här igen.

Plötsligt händer det. Och världen slutar för ett ögonblick att snurra. Allt blir tyst. Så kommer den, känslovågen. Intensiv och så obeskrivligt befriande.

Älskade Tingeling.

Lycka. Total fantastisk vidunderlig lycka.

Det började med att vi konstaterade att vi behöver komma bort tillsammans i sommar. Bara familjen. Få en riktig semester, bort från stadspuls och släktturnéer.

Så vi började prata om att hyra stuga någonstans. Kanske Öland. Eller Gotland. Eller Dalarna.

Men det där blir ju ganska mycket pengar om vi skall vara borta så länge att vi verkligen hinner slappna av. Och dessutom var vi som vanligt lite sent ute och stugorna börjar enligt uppgift redan gå åt.

Så pratade jag med en kompis som hade läst en artikel om bostadsbyte mellan familjer runt om i världen och vi hade knappt hunnit lägga på luren innan jag hade anmält oss här. Cirka femhundringen för 1,5 års medlemsskap (dvs två sommarsäsonger) känns klart överkomligt med tanke på hur mycket vi sparar i boendekostnad om ett byte blir verklighet.

Och nu, två veckor senare, sitter vi här med en alldeles verklig, inbokad semesterresa till Sicilien i Juli!

Vi börjar med en vecka i Palermo där familjen som vi skall byta med har sitt permanentboende. Därifrån får vi låna familjens bil(!) och kör till Parco Naturale Regionale delle Madonie, 8 km utanför Cefalù som är Siciliens absoluta semesterort. Där har familjen sitt lilla sommarhus, var vi stannar i närmare två veckor och njuter av bad och god mat och dryck.

Jag kan inte riktigt förstå det.. Vi skall till Sicilien i T R E veckor i sommar! Hurrahurra hurrahurraaa!!! Jippie tjohoooooo! Livet leker för familjen G:son.

Almaunder har varit sjuk i en vecka nu. Dubbelsjuka har det varit med såväl förkylningssjuka som kräksjuka. Den senare är som tur är avslutad så nu återstår förkylningssjuka med en feber som vägrar ge sig. Men idag har hon varit riktigt pigg och förgyllt livet för mamman som tvingas vara inomhus i dygn i sträck.

Och när jag tvingas vara isolerad så här – med henne. Tvingas stanna upp och baravara. Bara vara där för henne. Då ser jag henne så oerhört mycket klarare. Inget vardagsbrus som tar över. Baravaro. Näranära.

Och jag ser hur bra hon är. Så fantastiskt bra. Så självklar och stark. Och så förväntansfull.

Alma föddes förväntansfull. Ögonen, så vakna och nyfikna. Huvudet höll hon uppe själv redan tre dagar gammal – det var tydligt att hon redan då inte ville missa någonting som fanns att ta in. Och så den där uppsynen.. Den där med lätt upphöjda ögonbryn, lite småleende. Vad händer här för kul?

Dagisfröken skröt om henne häromdagen, sådär spontant så att det blir som sockerdricka i mammahjärtat. Hon har blivit så.. bra. Så fin. Alla vill vara med Alma och Alma vill vara med alla som gör något roligt. Hon väljer liksom inte sällskap av gammal vana utan engagerar sig där hon ser att det finns något spännande på gång. Hon är så härlig.

Och jag tänker att det är ren och skär magi att vi har förärats med ett Almaunder. Så ofta jag tänker på hur en doktor har satt ihop just de beståndsdelar som blev till Alma. En doktor! Och hur en annan doktor valde ut justjust Alma och satte in henne i min livmoder.

Och jag tänker på vilken magi det är att hon stannade kvar. Att hon växte sådär fint i min mage. Att hon nästan inte sparkade, utan liksom knödde sig plats när hon tyckte att det blev för trångt.  Tänjde. Tryckte. Lilla vassa rumpan. Långa smala foten.. Och när hon kom ut såg hon alldeles på pricken ut som jag hade sett för mitt inre. Det var hon. Vår flicka.

Alla åldrar med Alma har varit så fina. Alla har på något vis känts bäst. Så även denna. Treårsåldern. Ren och skär magi. Alla ord och minnen och sammanhang som kopplas ihop. Finfunderingar som kommer från platser bara ett barn kan finna. Mamma? Vet du? Fåglarna skall gifta sig nu och det är därför som bussarna har flaggor. Det är faktiskt det!

Mamma? Kommer du ihåg när vi satt här i soffan framför TV:n och tittade på den här filmen och fikade? Kommer du ihåg det? Det var väl mysigt? Det kan vi ju göra om någon gång.

Mamma? Vet du? Imorgon.. Eller för länge sedan.. Då var inte Stor-Ebba, Erik och Edward på dagis, för då var de i skolan för att de skulle se hur det var där! Och då hade de masker på sig när de kom tillbaka. (Masker? Varför hade de masker på sig?) För att deras fröken sa så förstås! Tokskalle.

Hon är så bra. Rolig. Och smart.

Och så kan jag inte låta bli att tänka.. Om vi skulle få den ofattbara lyckan att få ett till under. Hur blir det då? Vem blir det? Kan det verkligen bli lika bra? Det skulle ju vara som att vinna på lotto två gånger på en livstid..

Jag dricker sällan kaffe nu för tiden. Det är helt igenom av stressrelaterade orsaker. Men idag när jag kom hem från jobbet tidigare än vanligt, bjöd fina maken på kaffe och jäklars så gott det var!

Så nu sitter jag här, sådär härligt kaffehög och tittar på vårgrönskande björkar utanför fönstret och unnar mig att släppa lös lite vårkänslor.

Kaffe och vår. Kaffevår! En fantastisk kombination!