Almaunder är sjuk. Magsjuka och förkylning har drabbat henne och efter att ha fullkomligt kräkt ner bilen på väg hem från farmor o farfar i söndags är hon fortfarande hemma. Hon börjar bli bättre men febern är alltjämt där och imorse kl 05 kräktes hon igen.

Och just nu har hon nattskräck mitt på ljusan dag. Hon sov gott i soffan, ”vaknade” skrikande och vill inte ha någon som helst fysisk kontakt. Hon skriker nej! neej! neeeej! nej! neeej! oavbrutet som om någon gjorde henne väldigt illa och om jag kommer nära vrålar hon som om jag vore ett monster.

Tur att jag varit med tidigare för nu var det länge sedan och desperationen över att inte kunna hjälpa ligger nära till hands. Men det finns ingenting jag kan göra. Hon sover egentligen. Även om det är fullkomligt ofattbart för någon som ser och hör henne. Första gången det var riktigt allvarligt kröp hon in i ett hörn och dunkade huvudet i parketten. Jag trodde på allvar att hon fått en psykos. Men så läste jag det här och eftersom alltallt stämmer så vet jag att jag skall hålla mig lugn. Och undan.

Det är bara att härda ut och visa att jag finns här om hon nu mot förmodan skulle bli kontaktbar och vakna på riktigt. Hon borde gå in i vanlig sömn inom fem tio minuter nu.

Men varje NEEEJ! skär i modersmärgen.