Saringimammaland’s Weblog

Jag har varit med Almaunder på dagis idag. Intensivt. Fullt ös. Strid om uppmärksamheten. Barn som på allvar tror att Almas mamma heter Silversara. Massor av fjärilar klippta till massor av ungar. Glitter och paljetter överallt. Massor av böcker lästa och oändligt många sånger sjungna.

En bra dag således.

Och så detta. Alma tog sin vackra glitter-diamant-paljett-beströdda Fjärilstavla och skrev sitt namn.

AMLA.

Hon skrev sitt namn. Själv. På eget initiativ.

Hur gick det till?

Jag har tyckt mig se krumelurer som liknat bokstäver tidigare, men tänkt att det nog snarare varit tur än skicklighet att hon träffat lite rätt. Men så härom dagen såg jag att hon skrivit något som påminde om MALA på sin teckning. Och idag vet jag alltså.

Tre år och fyra månader om en vecka. Och den här morsans stolthet går det inte att ta miste på. Odrägligt? Ja, kanske. Men det bjuder jag på.

AMLA

Att få en fin blombukett med en liten pralinask fastknuten på gör något alldeles fantastiskt för humöret. Rörd är vad jag blir.

Så TACK, älskade familjen Katt. Längtar tills jag får krama er på riktigt.

Kära fina vänner! Era tumhållningar och snälltankar värmer så oerhört. Storvarmt tack för att ni bryr er.

Operationen gick bra och allt som är kvar nu är den känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält som infinner sig efter en titthålsoperation. Den där jävla gasen som de spänner upp buken med – kan de inte vidareutveckla den på något vis? Det skulle vara uppskattat.

De hittade ingen endometrios vilket känns dubbelt. Som gynekologen sa tidigare: Att man inte hittar någon,  betyder inte att det inte finns. Det kan sitta på så många olika ställen.  

Så antingen har jag haft endometrios men blivit frisk. Eller också har jag aldrig haft det utan då är det något annat smärtintensivt mög som dyker upp med jämna mellanrum i mitt undre liv och ändalykt. Eller också har jag endometrios men placerad någon annanstans där de inte letade.

Så. Tillbaks på ruta ett.

En glädjande nyhet är dock att min kvarvarande högra äggledare var fin och helt utan skador eller blockeringar. Hurra! Alltid något att glädjas över.

Jag tror dessutom att jag skall fortsätta mitt liv som om det vore det första alternativet som gäller. Endometriosbesvär = borta. Tills det att jag eventuellt blir motbevisad. Så hurra! för det också.

Over and out från sjuksängen.

/Saring – frisk och fertil!

Hur var det nu? Tankens makt..

Det tog i stort sett ett helt år, men nu har det hur som helst blivit dags för mig att ta tag i mig själv på allvar. Ta mig själv på allvar.

Imorgon blir det endometriosutredning genom laparoskopi samt spolning av den stackars kvarvarande äggledaren. Därefter sjukskrivning resten av veckan. Åtminstone.

Jag känner mig lite nedstämd så här kvällen innan ingreppet. Minnena från senaste vändan med samma typ av operation då livet hängde på en skör tråd hänger sig kvar. Sitter liksom kvar i kroppen. Jag är orolig över hur jag skall reagera då jag vaknar upp ur narkosen, om samma typ av smärta gör att jag blir ledsenledsen igen.

Å andra sidan har jag ett ganska starkt intellekt. Jag är bra på att tala mig själv tillrätta. Jag vet att situationen idag är en helt annan. Detta är ingen akutoperation i syfte att rädda mitt liv. Det är en operation som syftar till att förhoppningsvis göra mitt liv lite lättare. Och kanske till och med göra oss lite fler.

Men det är en sak vad jag vet. En annan vad jag känner.

Tumhållning och snälltankar önskas.

Så här. Jag tycker väldigt mycket om att sjunga. Jag har alltid sjungit mycket och så även för Almaunder. Och jag skall väl villigt erkänna att min godnattsångsrepertoir skulle kunna betraktas som något.. pretentiös.

Ögon känsliga för grönt (Barbro Hörberg)
Träd fram du nattens Gud (Carl M. Bellman)
Sov på min arm (Evert Taube)

Ja. Ni fattar.

Nu är ju Almaunder alltså dryga tre år och nöjer sig således inte med att stillaliggande acceptera denna prettostämning vid insomnandet.

Nä. Så ikväll har jag istället efter stränga order sjungit det här:

”Snälla och rara, helt underbara
och deras saga berättas igen
först deras sånger som förr många gånger
djupt in i skogen där lever de än!

(refr.)
Hipp hurra! För här kommer Bumbibjörnarna
studsar fram igenom sagorna
och vi får följa med

Bumbibärssaften, den magiska kraften
och visst blir man stark om man dricker utav den
ondska och törnar det klarar små björnar
de kämpar och godheten segrar igen!

(Refr.)”

Övertygad om att hon somnat mitt i skönsången smög jag ut.. För att snabbt återvända till min post efter att desperationsvrålet BUUUUUMBIIIIBJÖÖÖÖRNARNAAAAAAA JAG JILL HÖÖJA BUUUUUMBIIIIBJÖÖÖÖRNARNAAAAAAA!!! nått mina fredagströtta öron.

Okej älskling. ”Snälla och rara, helt underbara..”

Jag, Alma och Eddie har varit på Junibacken tillsammans idag. Vis av erfarenhet fick de båda barnen små klisterlappar med namn och telefonnummer fastsatta på tröjorna, om de av en händelse skulle komma bort. Med Almaunder är bortspringning mer en regel än ett undantag, se.

Efter ett långt och intensivt besök går vi mot parkeringen och småpratar lite om dagens äventyr.

Jag: Hur har ni haft det på Junibacken?

Eddie: Roligt! Fast.. (lite besviket) Vi fick ju aldrig använda de där lapparna. För vi kom ju aldrig bort.

Nä. Det förstås. Nästa gång kanske?

Ane Brun gör Alpha Ville. Bäst.

S är lite missnöjd över mina ekonomiska utsvävningar på senaste tiden. Med all rätta får jag väl medge. Och han har rätt i att vi har ovanligt många stora utgifter framför oss. Dyrdiskmaskinen har just betalats och dyrhögtalarna skall betalas nästa månad. Därtill behöver vi lägga lika mycket till på en ny dator, det är av nöden tvunget då vår gamla är kraschad utan chans till räddning.

Så den där klänningsförhandlingen såg rejält dyster ut ett tag.

Men så enades vi om att snåla rejält den här månaden och lägga undan pengar redan nu till högtalarna för att göra nästa månad lite rimligare och då petade jag in ett ja så då kanske man tillochmed kan få pengar över till en fantastisk Karen Millen-klänning.. och så pusspusspusspånäsan och blinkblinkblinkmedögonfransarna.

Ja det kanske man kan blev svaret. Kanske? Kanske finns inte i min vokabulär – haha, klänningen är min!

På långlunchen med Tjejerna igår ingick som sig bör även en shoppingrunda. På shoppingrundan hittade jag den här:

Jag har en Karen Millen-klänning sedan tidigare som jag älskar och när jag nu har botaniserat i hemsidans fantastiska klänningsutbud kan jag bara konstatera: Jag är fast. Karen Millen is my shit. Jag behöver Karen Millen.

Fan. Nu måste jag bara övertyga maken att han också behöver Karen Millen. Det kan bli svårare.. Jag vill ha den där klänningen. Och den här:

Och tänk, det finns matchande skor och accessoarer till alla klänningar. Alla. Aaaaalla.

Karen Millen is my shit.