Saringimammaland’s Weblog

När Alma satt i badet kom nyvännen och ringde på för att leka. Jag försäkrade honom om att Alma skulle komma in så snart hon badat klart, vilket innebar att Alma badade klart per omgående, själv tog på sig ett par sockar med ”stekt ägg på”, d v s en sol i ett moln, en styck Hello Kitty-kjol med stort silvrigt Hello-Kitty-skärp, knallröd tröja samt på toppen av allt ett cerist(?) hårband påsatt som hette hon sjuttiotalsbjörnborg.

När den vackraste lilla stortjejen så skuttar iväg mot hallen och öppnar dörren säger jag snabbt:

Alma, stäng dörren ordentligt!

Alma smäller igen dörren verkligenverkligen hårt. PANG!

Men så öppnas brevlådeinkastet och igenom hålet hörs en artig liten röst:

Var det bra så?

Ja. Det var bra så.

I lördags var jag på bloggträff. En liten men naggande god sådan! God mat och gott vin i väldigt mysig miljö tillsammans med fem underbara människor. Tack fintjejer!

Nästa gång skall vi skaka lite sockerkaka också – eller hur?

Alma har fått en kompis. En riktig, en egen. Han bor tillfälligt på samma våningsplan och är alldeles perfekt ett år äldre. Annars bor han några våningar upp, men de renoverar. De leker varje dag, Alma och hennes nya alldeles frivillige vän. Varje dag. Och hon tar inte ett nej från någon av sina föräldrar. Istället trycker hon in turboknappen, skyndar sig att öppna dörren och liksom fräser:

Nu går jag visst till Eddie! HEJ DÅ! och så smäll i dörren.  Och fem meter bort bor han, så det kan vara svårt att hinna ikapp innan lekförfrågan är ett faktum. Speciellt som Eddie brukar ana vad som är på gång och släppa in henne och stänga dörren framför nosen på mig. Mig. Den snopna mamman.

Min lilla har blivit stor.

Hon gick dit idag igen. Precis som alla dagar. Efter en stund gick jag också dit, Eddie har trevliga föräldrar se. Gick dit med glasspinnar och blev bjuden på vin och ost. Ett fint byte.

Så sitter jag där. I andramänskors tillfällighem och känner mig som en.. riktig granne. En sådan där som bara kommer förbi på ett litet prat. En kaffe eller ett glas vin. Och någonstans förstår jag: ett nytt kapitel i mitt liv, ett nytt kapitel i min nya hemstad, har börjat.

Efter en lång lekstund kommer Eddie ut i köket och tittar på mig med bekymrad min.

Alma har tatt av sig helt nakenfis.

Har hon?! Helt nakenfis? frågar jag.

Jaa. Svarar Eddie, fortsatt bekymrad.

Konstigt tänker jag. Det var ju länge sedan hon var fixerad vid att klä av sig alla kläder i tid och otid. Konstigt. Varför?

Alma? frågar jag. Vad gör du?

Alma kommer ut i köket. Jodå. Nakenfis. En väldigt pigg och glad nakenfis.

Vi badar mamma! Vi leker simskola! Kom och titta när jag hoppar i vattnet, kom nu mamma! Simskola. Så klart man är naken när man badar. Det vet väl varenda människa.

Och jag reser mig upp, går in i rummet med den stora sängen på golvet. Alma tar sats.. Hon springer.. och så hopp! rakt ner i den stormjuka gladstudsiga sängen som nu är en bassäng.

Mitt nakenglada barn vältrar sig bland den andra familjens täcken. Hennes lycka går inte att ta miste på. Jag tittar på familjen och ser inget annat än varmt medgivande i deras ansikten. Och där kommer Eddie. Han tar sats.. Han springer.. och så hopp! rakt ner i den stormjuka gladstudsiga bassängen.  

Fredagskväll. Okonstlad samvaro. Och simskola.

Ingen rast ingen ro. Och inte ens ett förvånansvärt uppdagat Facebookbegär kan hjälpa mig. Ingen fejjan, ingen blogg, bara jobbjobb.

Men jag mår bra som tusan och på lördag skall jag kalasa natten lång! Hör ni det?!!

Hur är det möjligt. Att efter sjutton år tillsammans med en och samma människa. Nåja, till sommaren. Hur är det möjligt, att efter sjutton år tillsammans med samma människa finna sig i en fullkomligt vrålkär situation. I denna människa. Vrålkär. Nyförälskad på ett sätt som jag faktiskt trodde var omöjligt. Inte utifrån ett värderande perspektiv, utan konstaterande. Jag trodde helt enkelt att det hade något med hormoner som liksom var förverkade att göra.

Men hoppla. Jag hade fel. Jag är tokkär. Trots att han har jordens fulaste visitkort. I fel format. Men jag menar att han ju kan byta företag bara, så är den saken biff.

Efter ett aptråkigt startfält i Melodifestivalen är det osedvanligt befriande att okynnessurfa på Spotify med bästa Esset i världen och tunggunga till Johnny Winter’s Rock’n'roll Hootchie Koo.

Testa. Ni blir lyckliga. Re. Tro mig.

Tre år. Det är nog den vackerbästa åldern. Av alla.

Jag tror det.

Barnets medvetande, begreppsvärld vidgas med en hastighet av en miljard kilometer per timme. Frågor. Fantasier. Funderingar. Allt skall dryftas, helst utan uppehåll för andhämtning. Allt är magi och ett äventyr.

Mamma, titta ett litet russin här i baksätet! Det är alldeles ensamt.. Han saknar sin mamma.. Vet du? När jag var i Thailand. Då såg jag småsmå russinspår i sanden. De var lika små som myrspår! De var på väg till Afrika. Russinen. De var faktiskt det!

Hon berättar allt hon vet. Almaunder. Allt hon tror. Visar allt hon kan. Stolt och självklar är hon. Fullkomligt självklar. Hennes själ lyser.

Må hon alltid känns sig så. Stolt och självklar. Lysande.

Min supersyster har lyckats fånga Almamagin på bild. Hon är som en trollkarl med kameran. När hon skickade bilderna till mig för godkännande inför utställningen Looking for love på Moderna museet grät jag. Jag satt i Polen långtlångt hemifrån och Almasjälen träffade mig rakt i hjärtat. Som en kärlekspil.

Hennes mjukhet. Lycka. Styrka. Hennes självklarhet.

Och magin som ryms i en speldosa.

Jag är ofattbart rik som har ett Almaunder i mitt liv. Och jag är ofattbart rik som har en syster som fångar själar med kameran.

Solsyster och Finkusin skulle kommit upp till oss ikväll. För underbart välbehövligt mys och skoj. Vi hade planerat Eriksdalsbad och muséibesök på Tekniska. Och tänk, jag hade även slängt in alldeles egenunika systerstunder i planeringen, strax efter barnens läggdags. Två systrar, en soffa,  vin och prat. Och som jag längtat!

Så flyttar bacilluskan in i Finkusinens näsa och ställer till med hög feber. Och hon flyttar även in i min näsa och ställer till med snor och allmänhäng. Allmänhäng och snor går väl an, men det är svårt att dribbla bort 39 graders feber i en fyraårig kropp. Så av helgens mysplaner blir det intet.

Skit också. Skiiiit.