Jag har haft så svårt för ordet egentid.
Förmodligen har det att göra med min långtunga väg till mammaland. Det handlar väl om perspektiv kan jag tro.
Jag har haft så mycket ofrivillig egentid i mitt vuxna liv att det där ordet har varit som ett hån. Ett slag i magen. Vänner som välsignades med barn som klagade över att de inte fick tillräcklig egentid. Klagade till mig.
Jag som satt där med en egentidsförbannelse över mig som jag inte kunde bli av med. Ta min då för helvete! Ville jag skrika. Men istället nickade jag och hummade lite lätt, sådär som bara socionomer och fina väninnor kan göra.
Och när Alma kom kunde jag för mitt liv inte känna den där längtan efter egentid. Jag hade fått det jag mest av allt ville ha. Jag hade fått ett barn och det var med henne jag ville vara.
Sedan den allra första dunsen ner i min hand. Hennes vassa lilla rumpa där i handflatan. Ända sedan dess har hon varit en oerhört intressant individ för mig. Hennes ögon, hennes blick. Så vaken och så härvarande. Aldrig under mitt hemmaår kände jag ett behov av egentid.
”Åh, jag blir galen av bristen på vuxenkontakt! Sitta på golvet på en filt hela dagarna blir så oerhört trist i längden. Jag blir galen om jag inte får lite egentid snart” Jag har hört så många säga ungefär sådär om sin hemmatid. Och jag respekterar den känslan fullkomligt. Vi har alla våra individuella referensramar. Vi har olika förutsättningar. Vi är olika. För att inte tala om de små individerna som kräver vår därvaro. Det är inte fult. Det är inte fel att känna så.
Men för mig har det aldrig varit så.
Jag har också fått förmånen att ha fått ett bra jobb. Ett jobb som kräver mycket av mig såväl mentalt som tidsmässigt. I gengäld får jag en fantastiskt stimulerande arbetssituation och därtill förmåner av mer materiell karaktär som gör mitt och familjens liv bekvämare. Jag känner mig priviligierad och jag är glad att jag har fått den här chansen. Men det är inte gratis.
Samtidigt har mina krav på mig själv i relation till föräldraskapet inte förändrats. Jag vill fortfarande vara en närvarande mamma. Jag vill fortfarande vara verkligt delaktig i Almas vardag. Jag vill vara där för henne, därför att hon behöver mig. Och jag behöver henne.
Samtidigt vill jag ha det jobb jag har. Och det jobb jag har innebär att jag i långa perioder reser 2-3 dagar per vecka med 1-2 nätter hemifrån.
Det kan te sig som en fullkomligt omöjlig ekvation för en utomstående. Och jag förstår att det kan verka svårt. Kanske omöjligt. Men faktum är att jag tror att jag, S och Alma klarar ut den där ekvationen riktigt bra.
När jag jobbar i Sverige börjar jag jobba vid 06.30 – 07.00 och hämtar Alma i rimlig tid på dagis, på så vis får vi tid tillsammans. Jag har inga fritidsintressen, går inte och tränar och helgerna ägnas uteslutande åt Alma. Och det fina är att då jag är borta får hon massor av pappatid. Något som lätt faller bort med en mamma som tar mycket plats. Faktiskt. Rutinerna är på plats och Alma mår bra.
Men så var jag på en fin sammankomst igår kväll. Jag umgicks med två finkloka och roliga kvinnor som på riktigt börjar bli sannvänner. Och det kändes så bra. Så lätt och så roligt. Inte bara vuxenroligt, utan på ett tjejvis som jag inte är van att uppleva.
Jag har aldrig varit singel eftersom jag träffade S när jag var arton. Jag har aldrig gått i en vuxen väninneskola, har aldrig haft de där tjejkompisrutinerna som att träffas och gå på bio eller fika. S har funnits där och sanningen att säga har jag varit väldigt beroende av honom under, säg de första tio åren av vårt förhållande. Vi flyttade ihop när jag var nitton och vi har sedan dess haft i stort sett gemensamma vänner. Som vi umgåtts med mer eller mindre tillsammans. Jag har aldrig ingått i något tjejgäng. Under uppväxten har det varit jag och grabbarna för det mesta och så med ett bästisisolat i form av en allrabästis som jag haft i flera år och som sedan gått förlorad i något krisartat uppbrott. Detta då relationen till allrabästisen allt som oftast haft någon form av självdestruktiva inslag. För det var ju det där med självkänslan..
Och det låter kanske konstigt, men att få uppleva känslan av att vara helt avslappnad, glad och så långt borta från upptagenhet av kvinnliga sociala spelregler som jag kände igår. Det är stort för mig. För det har alltid tidigare varit svårt. Men igår, inte. Och det handlar om att någonting har hänt med mig. Med mitt förhållande till mig själv. Om hur jag ser på den plats jag är berättigad till i relation till andra. Vad jag tillåter mig själv att bidra med och inte. Och det är stort för mig.
Och så börjar jag pussla ihop saker. Jag pusslar och pusslar och plötsligt ser jag bilder som är nya för mig. Min syn på egentid handlar verkligen om att jag älskar Alma, att jag har en övertygelse om att jag bör vara närvarande och att mitt val av arbete gör att jag faktiskt hellre prioriterar bort min egentid än tiden med Alma. Men det kanske bara är en sida av saken. Kanske finns det en andra sida som inte alls är lika rättsskaffens och politiskt korrekt och präktig. Utan faktiskt ganska sorglig. Kanske finns det en sida av saken som handlar om vad jag själv tycker att jag är värd.
Och kanske håller jag just nu på att revidera den där självsynen.
Kanske finns det faktiskt ett litet utrymme kvar i mitt livspussel, för mig att uppleva helt andra saker och relationer på än dem som ryms inom min lilla familj. Saker och relationer som kan berika mig. Som kan ge mig energi och än mer livskraft. Kanske gör det det.
Kanske är 2009 året då egentid skall vara något som jag väljer med omsorg, stolt över vad jag gör med den.
Ja. Jag tror det.
