Jag gör mitt yttersta för att förändra mitt tillstånd i allmänhet och min envisa känsla av att sakna kontroll i synnerhet.

Jag försöker ta kontroll över mitt liv.

Jag tycker att det går ganska bra.

Braprat med terapeuten som resulterade i förvånansvärdt braprat med Storchef dumchef. För, ja, han är en dumchef och kommer förmodligen alltid att vara det. Han kommer dock inte alltid att vara min dumchef och jag behöver inte göra honom dummare genom att bete mig känslomässigt krävande emot honom.

Brapratet med terapeuten med ett riktigt verkningsfullt symboldrama resulterade i att jag kände mig bagagebefriad i mitt möte med dumchefen. Helt fantastiskt skönt. Liksom bara professionell. Inte besviiiken eller seee-mig-bekräääfta-mig-upptagen. Bara uppgiftsfokuserad. Lugn. Avladdad.

Skönt. Och framgångsrikt!

Sedan har jag ju börjat träna. Röra på mig. Motionera. Och äta bra. Jag har redan börjat känna mig lättare och starkare i kroppen. Nästa vår/sommar kommer jag att vara mitt gamla slanka jag igen.

Och gladare är jag. Mycket gladare. Inte helt överlycklig. Ännu. Men gladare.

Mycket gladare.