Saringimammaland’s Weblog

Scones-frukost på balkongen med älsklingsfamiljen. Idag vet jag vad lite av den desperata nedstämdheten från igår kom från. Att jag aldrig lär mig? PMS kallas det visst..

Men det är inte bara det. Förstås. Jag rör mig i ett gränsland, ibland snubblande nära att trilla över. Har siktet inställt på semester. En semester helt utan planering. En ad hoc semester. Precis vad jag behöver. Måste.

Lusten är borta. Det mesta känns plågsamt. Tungt. Inte roligt. Lusten är borta.

Jag minns ett samtal som jag hade med en sjukskriven ekonomichef för många år sedan.

Jag: Hur ser dina dagar ut? Vad gör du?

Han: Jag sitter.. Jag sitter och väntar..

Jag: Vad väntar du på?

Han: ..Jag tror att jag väntar på livsandarna.. På att de skall återvända..

Lite så.

Halv ett på natten i Polen. För att summera min känsla just nu:

Jag vill hoppa av. Allt. Hela karusellen. Arbetslivet. Jag orkar inte.

Jag vet att jag är dramatisk. Utarbetad. Trött. Less. Semesterdesperat.

LÅT MIG VAAAAAAAAAARA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Uppluckrad. Så känner jag mig. Uppluckrad.

Skit.

Grundkänslan är väldigt bra. Nyss hemkommen från Prag med kärlek till S och Alma i hjärtat. Stämningen är egentligen lite fnissig och jag ligger med huvudet i S:s knä. Men så kommer den – Otillräcklighetsångesten.  Hugger till som en kniv. Jag blir ängslig:

Jag: Svara ärligt, S. Tror du att Alma kommer att ta skada av att jag jobbar som jag gör? Att jag reser?

S: Klart hon gör! (Skrattar)

Jag: Nej, men jag menar allvar. Svara ärligt. Tror du det?

S: Kärleksfullt. Nej, det tror jag inte. Jag tror att det finns bra saker med det.

Jag: Som vad då?

S: Hon får mer pappa. Och det är bra. För både henne och pappan.

Tystnad

S: Och pappan får taxfree-sprit. Alla blir glada. 

Ja men då så!

Vad skönt det är ibland att inte ta sig själv på så jävla stort gravallvar. Tack, älskade finaste S!

Ombytta roller. Läggdags och Alma vill inte sova. Jag är nyss hemkommen från Prag och hon är lite extra mammig. Istället för att strida tänker jag föregå med gott exempel, varför jag helt sonika lägger mig i hennes säng och säger:

Jag känner mig lite ensam

Alma: Nä jag kan inte nu. Jag måste diska.

Jag: Jag känner mig lite ensam

Alma: Jag kan sitta en stond hos dej. Sen måste jag jobba.

Jag: Men jag känner mig ensam!

Alma: Jag kan läsa lite för dej (hämtar en bok) De ä Titti Tvättom (Titti Tvärtom) ”Hä ä Titti Tvättom. -Ä du vaken Titti Tvättom? fjåga mamma. Näää säjer Titti Tvättom. Va vill du ha till Fjockost Titti Tvättom? Ja jill ha stekt potatis å sås.” Nu kan ja inte läsa mer, nu ska ja sjonga en sång sen ska ja jobba.

Jag: Men jag vill ha dej (Alma brukar säga så)

Alma: Nej tuvärr. Jag kan sitta en stond sen måste ja ut till papporna. Till pappa. Jag måste ut lite till pappa. Och diska.

Aj. Mitt hjärta.

Jag lever. Men jag är så in i bängen sliten. Jobbar 160 % men ser ett slut på helvetet. Har bara inte någon ork över till bloggande. Eller mig själv. Eller någon annan. Mer än jobbet.

Men oroa er inte. Jag ser ett slut på helvetet. Det har redan börjat lugna sig. Och jag vaktar mig själv, passar. Jag har varit ordentligt oroad de senaste veckorna. Så orolig att jag sa det till chefen. Och chefen sa att hon blev bekymrad och hur skall vi göra nu och vad skall vi göra åt din situation och senare samma dag sände hon ett mail där hon gav mig ett nytt uppdrag i Utomlandet Och cc:ade uppdragsgivaren i samma mail. Så att det liksom blev svårt för mig att backa ur. Väldigt svårt.

Men jag sa nej. Jag vägrade. Satte ner foten, som det heter. Jag mailade ett jag är ledsen över att behöva skriva detta men det finns inte en chans att jag kan ta det här uppdraget. Mailade till uppdragsgivaren i Utomlandet. Och cc:ade chefen. HA!

Så lite självbevarelsedrift har jag i den gröt jag befinner mig i.

Och ja. Just det. Jag har ny chef från och med första juni. Och nytt jobb! Minsann. Ett jobb, för ovanlighetens skull. Tänkte testa av det!

Det är bara det att jag är trött. Inimärgtrött. Jag sliter. Jobbarjobbar inte bara på jobbet. Med mig själv, med andra. Vill så mycket och orkar så lite. Sliter. Och känner mig otillräcklig. Jobbarjobbar. Hjärnan är nästan svullen. Tankartankar. Hela tiden. Aldrig vila. Aldrig.

Och förändringskrisen bara fortsätter. Hur länge kan den det?

Jag är så trött. Inimärgtrött. Jag vill sova.

Och jag vill att alla runt omkring mig skall vara lyckliga. Och må bra. Och jag vill att jag själv skall vara lycklig. Och må bra. Och det är jag och gör jag på vissa vis. Men samtidigt.. Det är inte som då. Som när jag var själsnöjd med lugnlycka. Då. 2006. Mitt livs lyckligaste år.

Hittills.

Jag har till exempel under en längre tid noterat att jag aldrig skriver roliga inlägg längre. Leker sällan med orden. Kåserar aldrig. Betraktar inte. Är bara trött. Sliten. Otillräcklig.

Och ändå lite lycklig och glad mellan varven.

Men inte som då. Som när jag liksom var Almamamma. Bara.

Samtidigt. Detta är livet. Också. Och jag vill ju jobba. Jag vill ju vara med om allt.

Men jag är så jävla trött på förändringar att flytten från ett våningsplan till ett annat på arbetsplatsen blev för mycket. Jag som aldrig tidigare brytt mig klagar. Nästan varje dag, klagar jag.

Det är fult här. Säger jag.

Och tråkigt.

Fult och tråkigt. Jag vill fan inte sitta bredvid kopieringsrummet. Jag vill inte sitta vid pentryt där alla springer och tar kaffe hela tiden. Klagar jag. Jag vill hem. Säger jag. Och syftar på hem till det tidigare våningsplanet.
Och i mitt riktiga hem på Gärdet är jag inte mycket att varken hänga i granen eller lägga i sängen.

Jag önskar att jag kunde trivas här hemma. Sa S en kväll.

Vad kan få dig att trivas lite mer då? Frågade jag.

Att det var lite ombonat. Välkomnande. Lite varmt.

Så tänker jag: Vad pratar vi om? Egentligen? Pratar vi om fysiska lokaler eller pratar vi om något annat. Om oss? Om livet?

Kanske. Eller också är jag bara sliten. Och inimärgtrött.

Ibland känns det som om jag inte riktigt vet om jag kommer att orka. Ibland känns det som om jag inte kommer att orka. Ibland känns det som om jag inte orkar. Ibland orkar jag inte. Ibland.

Som nu.