Saringimammaland’s Weblog

Bästa finfolk. Jag tycker mig inte ha många hemligheter. Många spöken i garderoben förvisso, men de flesta är kända och inte fulare än andras garderobsspöken. Jag vet hur de ser ut och är inte särskilt rädd för att visa upp dem. Mina spöken känns helt enkelt inte så skrämmande, mer löjeväckande.

Jag kommer alltså fortfarande att skriva från mitt innersta – utan att lösenordsskydda. Det som händer med mig, i mig kommer i lika stor utsträckning som tidigare hamna i bloggen, öppet för den som vill att läsa.

Det är sådant som händer runt mig som jag känner ett behov av att lösenordsskydda. När det inte bara handlar om mig. När andra människor är berörda eller inblandade, om jag behöver skriva av mig om sådant som rör karriären – där en enda felformulerad mening kan ge alltför stora konsekvenser om den erbjuds till fel läsare, fel tolkare. Och även om så aldrigaldrig blir fallet så gör den lillalilla yttepyttiga risken mig otrygg och hämmad.

Men de skyddade inläggen är inte tänkta bara för någon slags innersta krets, en handplockad liten förtrolig skara. Nej. Vem som än känner att jo, jag vill fortsätta ta del – jag vill fortsätta följa – och jag vill inte bli utesluten så är ni varmt välkomna att maila och be om lösenord. Inte känna att – nähä, nu fick man inte vara med mer..

För jag tänker så här. Att ha lösenordet till någons skyddade inlägg innebär ett ansvar. Det är ett förtroende från min sida till er att ni behandlar mina inlägg med respekt. Med varsamhet. Och då är jag genast trygg igen.

Så.

Det här är mitt nya bloggbo – varmt välkommen!

Vi har åkt runt mycket i påsk och varit borta i en hel vecka – Mariestad, lyckostopp i Kungsbacka, så Harplinge, jag och S vidare till Malmö för fantastisk och sällsam egentid, tillbaks till Harplinge där Alma och kusinerna fått upp ett imponerande tempo och så Mariestad igen för att slutligen landa hemma i Stockholm i går kväll.

Alma blev lycklig av att förstå att vi minsann var på väg mot Stockholm. Och vansinnig då hon upptäckte att vi stannade bilen.. hemma.
JAG JIIILL TILL KÅCKÅÅÅÅÅLM!!! JAG JIIIILL TILL KÅCKÅÅÅLM!!! Skrek hon. IIIIINTE HEEEEMMA!!! KÅCKÅLM ÄÄÄÄÄR INTE HEEEEEMMA!!!
Fullkomligt res-yr. Men på tre minuter var hon glad igen. Detta, när hon insåg att det faktiskt är så. Stockholm är hemma och hemma är Stockholm. Då gick det bra. Då var det roligt att komma hem till Lola. Och till lilla spisen. Och till allt det välbekanta. Vardagliga.

Vi lagade mat tillsammans hela familjen och efter det kröp vi upp i soffan under täcke med snacks och tittade på Elias och sedan var det dags för nattning. För att liksom försöka fasa ut det intensiva mammeri som Alma, helt legalt, ägnat sig åt under påsken var planen Pappanattning.

Hon är så fin med orden, Alma.
Dryga två år kan hon redan sätta ord på många av sina känslor. Det är stort.

För efter pappanattning blev hon ledsen. Ledsen efter mamma. Hon ropade gråtande och jag gick in till henne. Mjukrunda barnarmar runt min hals. Drog mig ner till sig och kramade. Kramade. Och mellan snyftningarna hörde jag henne säga..

Jag behöver dig mamma.

Och jag förundras. Och för kanske miljonte gången sedan den sjätte december 2005, smälter hjärtat som solvarmt smör.

Nu har jag haft besök av städmajorskan och det var en riktigt bra upplevelse! Professionellt och rutinerat med bra dialog. Dessutom visade det sig att hon är nära vän med min kollega och det var också roligt.

Jag har bestämt mig för att det här är en jättebra idé för oss och jag tror att det kommer att göra stor skillnad i livsflytet. Tack för stöttning!

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att lyxhotellet jag bor på i Prag inte har en fungerande HBO-kanal så att jag kan ligga i sängen och äta praliner och titta på engelskspråkig film.

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att hotellreceptionisten inte erbjöd mig gratis pay-tv som kompensation eftersom det är så synd om mig som inte pratar vare sig tyska eller tjeckiska och därför inte får ut så mycket av de dryga fyrtio kanalerna på tv:n som inte är HBO eftersom man just pratar tyska eller tjeckiska på dem. Undantaget en engelskspråkig koreansk nöjeskanal(!)

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att internetuppkopplingen strulade igår kväll och idag så att jag inte omedelbart kunde logga in när nu inte tv:n funkade.

Och jag är sur över att bion som jag hade tänkt gå på där man pratar engelska och inte tjeckiska inte går idag utan imorgon för vad hjälper det mig liksom när jag åker hem imorgon.

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att ostburgaren som jag har beställt upp på rummet visade sig vara för välgjord när jag nu faktiskt särskilt bad om medium rare.

Fan. Någon behöver fundera över sina prioriteringar..

Men så här litelite till mitt försvar. Det kan vara lite slitsamt att resa så mycket. Lite slitsamt att sova ensam, äta ensam, försöka fördriva tiden ensam. I början kunde det kännas lite skönt med all den där egentiden, men på senare tid har jag rest väldigt mycket och då blir all den där egentiden mest.. ensam. Och plötsligt blir det viktig att allt går min väg. Att allt flyter. För om jag känner mig ensam och dessutom fel blir jag till en litenliten Ynk. Alla småsaker som inte flyter blir till grus i maskineriet.

Men jag är ändå pinsam.

Och på tal om pinsam. På fredag kommer städmajorskan hem till oss. Hon skall kolla in läget för att avgöra hur stor insats vi kommer att behöva. Avtalet rör alltså två städningar i månaden så Alma kommer fortfarande att veta hur en dammsugare ser ut.

Jag har ju lovat mig själv och er ett inlägg om hyckleri och idealsvek. Det blir inget sådant. Åtminstone inte nu, inte idag. Jag är så fruktansvärt trött. Överallt. Innanpå och utanpå och det jag behöver just nu är inte att jag själv trycker ner mig själv genom att förklara hur dålig jag är som betalar andra för att ta hand om min skit. För det vet jag redan och det tycker jag redan att jag är. Jag behöver nog det motsatta tror jag. Jag behöver ge mig själv en chans. Ge mig själv lite andrum. Ge mig själv.. lov.

Jag jobbar heltid. S jobbar heltid. Alma går på dagis heltid. Om jag skall ha det jobb jag har krävs det att jag arbetar heltid. Det är hårda fakta. Och jag vill ha det jobb jag har. Det är mitt val att ha det här jobbet och jag väljer om det varje dag. Varje dag väljer jag aktivt att leva det liv jag lever. Men valet får konsekvenser. Och en av dem är att den tid vi får tillsammans som familj är värd allt. Alltallt. Den tid vi får tillsammans som familj – eller snarare, den tid vi ger oss själva som familj vill jag använda maximalt. Och som Isidor så insiktsfullt skrev, ”Alla som försökt städa med Alma (eller annat godtyckligt barn i samma ålder) inser att det är kontraproduktivt. Om man faktiskt vill få det rent är det enda hållbara systemet att en förälder gör något med barnet, och den andra föräldern städar.” Så har vi det nu. Vi delar upp oss och det blir.. ensamt. Haltande.

Så. Vi väljer att låta en städfirma storstäda två gånger i månaden för att istället kunna lägga tiden på att vara tillsammans som familj. Fokuserade på varandra. Istället.

Jag har väldigt många andra vinklingar på det här för mig moraliska dilemmat, men idag, ikväll, just nu väljer jag att inte lyssna på den kritiska rösten inom mig.

Ikväll ger jag mig själv lov.