Jag lääängtar!
För er som av en eller annan anledning inte uppskattar ankomstberättelser är det läge att sluta läsa nu. Jag börjar nämligen ladda upp inför mitt ettårsjubiléum som stolt regent i Mammaland och i uppladdningen ingår att bli nostalgisk och sentimental och riktigtriktigt stanna upp och känna efter och komma ihåg. Så här kommer den. Almaunders ankomstberättelse:
När Alma kom till jorden
”Den 24/7 2000 skrev jag följande inlägg på ett forum för nygravida;
”Hej alla ni lyckliga! Hur tidigt kan man märka gravsymtom? Bara några dagar (ca 4) efter förmodad ÄL har jag fått väldigt känsliga bröstvårtor och små stickningar i livmodertrakten och magen. Känner mig lite ”märklig” över huvud taget. Självklart så är mina symtom inte att lita på eftersom jag så gärna VILL vara gravid, men är det någon som har upplevt känningar så tidigt som några dagar efter befruktning? Det händer ju trots allt en hel del där inne efter befruktning så det kanske är möjligt? Men vad vet jag… Det är så jobbigt att VÄNTA. Jag sköter inte direkt mitt jobb… Tacksam för lite svar ”
Jag hade en månad tidigare – efter fem års väntan på att min älskade skulle bli ”redo” för flytt till pappaland, fått höra de efterlängtade orden ”skall vi göra barn?” Närmare 5 ½ år senare sitter jag med världens vackraste lilla varelse i min famn. Och trots att så många år har gått och trots all smärta och alla tårar och all förtvivlan och trots att jag faktiskt var på väg att ge upp under de påfrestande IVF-behandlingarna så står allt så klart och tydligt.
Det här var vår väg till vårt barn. Den var lång, den var svår men den var vår. Och det var värt varenda sekund. Det är just exakt detta barn vi väntat på! Hon är vår efterlängtade dotter – och hon såg ut precis som jag föreställt mig.
Den 6/12 kl. 06.15 vaknar jag av att jag får en värk så som jag föreställt mig att det skall kännas i början; som en våg av menssmärta med tydlig början, topp och slut. Därefter kommer de relativt regelbundet och jag väcker S och säger att jag tror att det börjat.
Kl. 07.00 går jag upp och ringer Ystads BB. Eftersom värkarna var väldigt korta, ca 15-20 s. säger BM att det här nog kommer att ta lång tid, jag kan nog räkna med upp emot 12 timmars latensfas eftersom jag är förstföderska. Så ”vila och ta det lugnt, duscha om det känns skönt” blir rekommendationen. ”Ring igen om det blir någon förändring”
Värkarna kommer tätare och blir snabbt längre och kraftfullare. Vi bestämmer att Stefan skall ta ledigt från jobbet och uträtta några viktiga ärenden istället, bl.a. ordna patientbricka till mig. Jag tar det lugnt och duschar ett par gånger medan värkarna blir starkare.
Kl. 12 ringer jag Stefan och säger att han skall komma hem eftersom jag tror att vi får bege oss till Ystad ganska snart. Jag har vid det laget kraftiga värkar som jag står upp, andas och gungar mig igenom. Klarar inte av att ligga då det känns som om jag förlorar kontroll över kroppen. I bilen till Ystad ökar trycket neråt kraftigt och det börjar bli riktigt jobbigt – i Ystadsrondellen SKRIKER jag och blir förbannad på Stefan som försöker skoja och pratar för mycket. Han lyssnar direkt och lugnar sig.
Kl. 13.50 blir jag inskriven på förlossningen, CTG visar en bebis som mår strålande. Vi kommer in samtidigt som det blir skiftbyte, så man avvaktar med vidare undersökning tills den nya BM fått rapport.
Kl. 15.00 görs en VU och det visar sig att jag är öppen 3 cm. BM säger att man kan räkna med 1 cm i timmen för förstföderskor generellt, så vi förbereder oss så smått på att få en bebis vid 23-tiden på kvällen. Samtidigt har jag en känsla av att det kan bli tidigare för allt går framåt hela tiden och värkarbetet blir alltmer intensivt.
Kl. 15.15 får jag akupunktur i huvudet – en s.k. whiskeypinne samt fyra nålar i ryggslutet. Det känns skönt och jag blir märkbart avslappnad av whiskeypinnen. Jag har lite problem att hitta en bra plats att vara när värkarna kommer – försöker med förlossningssängen, dubbelsängen med sackosäcken men inget passar. Tillslut bäddar jag med en kudde på förlossningsrummets skrivpulpet. Det är precis rätt höjd och jag kan hänga med huvudet i armarna och gunga som i en åtta med höfterna. Det gör att jag får en känsla av att kunna följa med i kroppens arbete. Jag känner tydligt hur bebisen tränger längre ner i bäckenet medan jag gungar. När det känns jobbigt tänker jag på scenen i ”Hitta Nemo” där tonfiskstimmet skall ta sig ur nätet ”Simma neråt! Simma neråt! Simma neråt!” Det känns nästan som att jag skakar ner bebisen mot utgången.
Kl. 15.30 ringer vi på BM som lämnat oss en stund. Jag kräks, vilket hon till min förvåning berömmer mig för. ”Det betyder att det går framåt Sara!” Stefan masserar mig på ryggslutet och frågar vad han mer kan göra för mig. Jag svarar att det räcker att han finns där. Jag är helt inne i mig själv, totalt fokuserad på att följa kroppen.
Kl. 16.45 börjar jag få tydliga krystkänslor. Det känns jobbigt eftersom jag vet att jag inte får lov att följa med i krystarna utan måste jobba emot kroppen. Blir lite orolig, men lugnas av BM som säger att jag gör precis rätt. ”Krystar du inte mer än så, är det jättebra!” Det börjar kännas jobbigt att värkarna kommer så tätt – har svårt att vila emellan och börjar bli trött. BM föreslår ett bad och jag får snart krypa ner i ett underbart kamomilldoftande, perfekt tempererat bad. Plötsligt störs jag av att hela rummet fylls av ostgratinerad köttfärslimpa! Det är den snälla undersköterskan som kommer med mat till pappan – I MITT SPA!!! Jag grimaserar och säger att det luktar äckligt och Stefan går omedelbart ut ur rummet. Tyvärr fungerar det inte att bada, krystimpulserna är för starka och jag får panik av att ligga ner.
Kl. 17.10 när jag kliver upp ur vattnet kommer slemproppen och lite blod. Fem minuter senare går vattnet med ett ”SPLOSCH!!!” Hör i bakgrunden hur Stefan imponerat utbrister ”Wow! Precis som på film!” Jag skrattar till lite och känner mig så otroligt trygg med Stefan och BM. Krystimpulserna blir starkare och starkare och värkarna intensifieras, BM föreslår lustgas. Jag avskyr den! Samtidigt som jag märker att den hjälper mig får jag panik av masken och känslan av att bli luddig i tanken. Jag använder masken i ungefär åtta värkar och därefter ber jag att få bli undersökt. Känner att det har hänt mycket och det känns som om jag snart skall behöva krysta ordentligt.
Kl.17.35 gör BM en VU och jag är öppen 9 cm +! Bara en liten kant återstår och hon säger att det nu är fritt fram att följa med i krystarna. Jag är nu väldigt trött och omtöcknad och ligger kvar en stund på sidan i sängen. Jag hör som i dimma att BM pratar med Stefan om att hon kommer att gå iväg en stund och att undersköterskan kommer att passa mig en stund. Jag känner starkar krystvärkar och får panik då jag tror att BM gått ut. Hon är kvar och hjälper mig att lägga mig på sidan i sängen. Hon lugnar mig med att säga att hon kommer så fort vi ringer.
Kl. 17.50 kommer usk:en in och hjälper mig i krystarbetet. Jag vill STÅ!!! Klarar inte av att ligga. Får hjälp upp och Stefan sätter sig på motsatta sidan av långsidan på sängen. Sängen hissas upp och jag hänger över den på saccosäck med ett fast tag om Stefans armar. Det fungerar jättebra och jag kan göra underkroppen tung vid varje krystvärk.
18.15 Usk:en säger att hon skymtar huvudet och ringer på BM som kommer direkt, fortfarande tuggandes på sin middag. Fem minuter senare har förlossningspallen åkt fram och Stefan sitter på sängen bakom – det känns jättebra att ha honom så nära! När jag kommit ner på pallen får jag panik! Jag har känt mig så lugn hela förlossningen och allt har varit ungefär som jag föreställt mig. Jag har på något vis lyckats visualisera alla moment hittills och aldrig känt mig rädd. Men nu kommer en smärta som jag inte varit beredd på! Jag har tänkt mycket på att spricka, men då bara att spricka ”neråt, bakåt” men den smärta som kommer nu är känslan av att spricka uppåt, framåt – att underlivet och magen skall brinna upp. Blir skräckslagen, men möts av BM:s lugna, bruna ögon och hon säger högt och tydligt ”SARA! Andas! Andas! Du får INTE krysta nu! Vänta tills nästa krystvärk – då kommer barnet!” De ber mig att känna på huvudet, men det gör mig snarare mer upprörd – det är ju SÅ långt in!!! Vaddå ”huvudet är framme!? HELA BARNET ÄR JU FORTFARANDE PÅ FEEEL SIDA UTGÅNGEN!!! Jag viiiill inte detta!!! Jag vill viiiiiila!!!
Men nästa krystvärk kommer och då tänker jag ”Det är det här de pratade om på den förlossningsförberedande kursen! Att just NU tänker man att det får bära eller brista, så här kan det inte fortsätta, nu skall bebisen UUUUUT!!!” Och så händer det!
Kl. 18.30 föds vår lilla flicka och jag får genast ta emot henne och lägga henne mot magen. Jag känner direkt den lilla vassa rumpan som jag har känt så många gånger – och de lååånga fötterna är precis så som jag sett dem framför mig… Vi lägger oss i sängen och jorden har precis upphört att snurra. Vår lilla flicka! Så vacker hon är!!!
Kl. 19.15 har moderkakan ännu inte lossnat och efter två timmars väntan, injektioner, dropp och amning beslutar läkaren att de skall ta ut den under narkos. Personalen oroar sig över att jag skall må dåligt över detta, men det gör mig faktiskt ingenting! Jag vill komma vidare nu, få komma till BB och mysa med Stefan och vår dotter – inte ligga och vänta på att moderkakan skall lossna. Jag säger glatt att ”Bebisen blev till under narkos, så det här blir som att knyta ihop säcken!” Innan vi åker ner väger och mäter BM Alma; 3080 g. och 49 cm lång. Stefan sätter för första gången i sitt liv på en bebisblöja och små lånekläder, samt världens minsta lilla rosa mössa. Därefter körs jag ner till op. och Stefan och Alma stannar kvar på förlossningen och vilar. Under operationen där syr läkaren de futtiga stygn som behövs.
Kl. 00.00 är vi uppe på vårt familjerum och jag får ÄNTLIGEN äta smörgåsar – Åh, så himmelskt gott det är med medvurst!
Nu har det alltså hänt. Vi är FÖRÄLDRAR. Vi har fått BARN. Alla år som vi väntat, längtat och kämpat – så fantastiskt rätt att det var just för din skull. Underbara ljuvliga lilla Almaunder…”
