Saringimammaland’s Weblog

Jag brukar sätta en ära i att vara osedvanligt oneurotisk när det gäller frisyrer. Jag är lite av frisörernas dröm på det viset. Jag älskar mitt hår eftersom det har en förmåga att anpassa sig efter omständigheterna. Det är lättfriserat och lagom tjockt, växer fort och har en fin färg, ganska mycket oavsett vilken typ av frisyr jag har. Jag inser att det är relativt ovanligt med ett så kärleksfullt förhållande till det egna håret men det är så det är. Och så långt allt gott. Men om man utöver detta dessutom är lite för impulsstyrd i kombination med tillitsfull så kan det bli lite knasigt. Alltså, det är liksom inte bara mitt hår som har lätt för att anpassa sig utan det gäller hela mig..

När jag gick till frisören idag var jag helt på det klara med att jag skulle fortsätta på min lyckade pagevandring men med det lilla tillägget att nacken skulle kortas ordentligt och klippas upp till en juste bob. Men i övrigt – blank, fin, slät page. Som ju som sagt är så trendigt nu. Men redan då jag satte mig i stolen kände jag att här är det bäst att hålla i sig för jag är visst inte riktigt att lita på idag. De tidigare så tydliga önskemålen lyste plötsligt med sin frånvaro och jag hör till min fasa mig själv säga – med ett leende dessutom så att det inte skulle gå att ta miste på att det var detta jag ville – Äsch! Jag känner för något nytt! Vi kan det här med page nu va? Vad tycker du? Och min frisör plockade raskt fram några bilder och sa den här i kombination med den här. Busa till det lite. Korta nacken. Behålla lite längd fram. Det lät som en hit och jag hojtade Kör på!

Och nu då? Nu sitter jag alltså här. Och istället för att känna mig som en jäsikens läcker och samtidigt stilfull och sensuell trettiotreåring – vilket alltså var den ursprungliga planen – så känner jag mig som en fyrtiotreåring mitt i karriären som gått till frissan och bett att få bli lite fräsig. För fräsig är just vad jag är. Och det hade jag verkligen inte tänkt mig! Håret blev mycket kortare än vad som var tanken och mycket mer urklippt. Här finns på TOK för mycket flikar. Flik på flik på flik flikar sig runt huvudet.

Och jag som inte trivs i huvudflikar!

Det är bara att inse att rätt frisyr är viktigt. Det handlar ju om indentitet. Hur man vill framstå, rent visuellt. Och jag som är en ganska rättfram person som tar en del plats när andan faller på, behöver nog en lite mjukare frisyr. För att liksom balansera. Balans är bra. Det för mycket flik nu på något vis. Så det blir väl till att ändra personligheten dårå. Tills håret har vuxit sig så långt att jag kan mjuka upp det igen får det bli en supersoft framtoning för min del. Tänk så förvånade de skall bli på jobbet när jag smyger – eller gliiider in lite försynt, ler blygt och väntar på att tala tills någon annan tar initiativet. Det skall nog gå.

Neeeej! Vem försöker jag lura? Klart att det inte kommer att gå! Nej, nu får jag alltså äta upp att jag varit så himla stursk och minsann aaaldrig blir missnöjd hos frisören eftersom hår faktiskt växer ut och därför kan man kosta på sig att våga lite nytt.. Fast kanske att det fixar sig med lite ny färg. För det håller jag på med just nu, färgar. Lite brunrött kanske kan piffa till det? Kanske? Väl? Snälla? Och visst växer det väl ut igen? Visst? Snälla?

Dagens lista

Jag lånade idén från Mary. Känns som en strålande idé när bloggsamvetet pockar på men fantasin är på sparlåga..

Dagens låt: Hela CD:n No more shall we part med Nick Cave & the bad seeds. Underbar
Dagens dusch: Jodå. Med en ilsken Alma som ömsom försökte öppna duschkabinen och ömsom försöket slicka i sig duschvattnet på fel sida glaset..
Dagens frisyr: Alltför utväxt page som skall struktureras upp imorgon – jippie!
Dagens smink: Frampå kvällningen slängde jag på lite rouge, lite guldig ögonskugga, mascara samt läppglans inför avslutningen på Sossekursen som jag gått och lovar att rapportera från en annan dag.
Dagens händelse: Det får ju utan tvekan bli sossekursen!
Dagens planer: Ja, de var som följer: Hemma med Alma hela dagen för att riktigt vila upp sjukungen så att hon är frisk på lördag då jag skall ha föllsedagskalaaaaas. Efter det att S kom hem skulle jag bege mig till sossekursen och därefter kila hem till bästa R för att hämta riktigt långa borr till borrmaskinen. Och planen sattes i verket och så här i efterhand är jag nöjd med utfallet.
Dagens vill ha: Pengar.
Dagens saknad: Pengar.
Dagens drog: Tre koppar kaffe på raken på sossekursen. Så att jag kunde ge ett rappt och alert intryck. Förstås.
Dagens tråkigaste: Min egen förkylningstendens som jag bestämt försöker ignorera.
Dagens finaste: Almaunders spontana lyckoutrop ”Titta dä!” och efterföljande kärlekspuss på finfotot av ett ungt kyssande föräldrapar.
Dagens måste: Städa. Men det var riktigt trevligt eftersom Alma lät mig hållas.
Dagens dricka: Vatten. Mycket vatten. Och kvällskaffet förstås.
Dagens köp: Inte så mycket som en liten kola.
Dagens mat: Köttsoppa med grov ostmacka.
Dagens sjuka: Den innehas framförallt av Alma och innebär förkylning. Själv har jag ett liiitet uns av förkylning och aningens urinvägsinfektion. Men inget som man inte kan dricka sig fri ifrån.
Dagens kärlek: Alma, S och bästa R. Och vännen C. Och vännen M. Jag får kärlek jag!
Dagens mående: Själsgott, hjärtefluffigt och näsrinnigt.

SOV GOTT!

Det blev inte alls någon liten sväng på stan igår. Det blev en helt enormt jättestor sväng! Vi var ute lääänge och jag har shoppat mer än på evigheter. Jag brukar inte shoppa kläder särskilt ofta men högst sällan får jag liksom ryck. Och idag var en sådan dag. Jag tänkte att jag liksom behövde lite nya kläder inför jobbstarten. Inget fänzyschmänzy utan mer bra basplagg;

1 gråmelerad myströja m lila ränder (hemmaplagg)
1 svart kortärmad topp med småsmå puffärmar
1 lila kortärmad topp med småsmå puffärmar
1 helt vanlig svart basskjorta (som skall bytas till en omlottvariant)
1 brun småblommig klänning
1 senapsgult linne att ha under klänningen

Och så! När jag helt oförhappandes svängde in på JC sådär i förbifarten så hängde de där! Drömjeansen som jag trodde var för korta i benen. Jag provade ett par (två storlekar mindre grrr..) i somras och då satt de perfekt i midjan men var för korta i benen och de görs bara i ”32 i längden. Men NU har de kommit in ett endaste ynka litet par i strl ”34 och då kan jag ha dem så långt ner att de blir lagom i benen! Nu har jag ju visserligen lagt på mig en ansenlig mängd höstfett vilket skapar märkliga korvar av deg ovanför byxorna, men jag är ändå käääääääär!!! OCH jag har fått motivation att ta bort de där fem extrakilona eller också kan jag ju bara investera i en sådan där fantastisk slim’n'lift-gördel som visas på TV-reklamen – MOWAHAHAHAAAaaaaa.

Det är tyvärr så att sedan jag har börjat äta Metformin för min PCO-s har mat- och godissuget i stort sett försvunnit. Så nu kan jag bara skylla mitt envisa hötsfett på dåliga vanor och härmed vill jag förklara dem avskaffade!

Jag älskar mina jeans som jag skall få köpa i föllsedagspresent under förutsättning att jag får dem inslagna och att de överlämnas av make och dotter på lördag morgon som sig bör. Och inom en månad kommer jag att vara värsta läckerkexet! Word. (Det är bra om man lägger till ett sådär lite fränt hiphop-uttryck i samband med brallor av nedanstående modell). För övrigt är min engelska lite klen idag så jag har inte den blekaste vad don’t copy står för.

Igår blev en bra dag och idag är en bra dag och imorgon kommer säkert också bli en bra dag och det känns lite grann som att jag faktiskt har börjat acceptera jobbstarten på fredag och jag pratade med en kollega igår och det kändes bra och nu har jag ju snygga jobbkläder och dessutom slipper jag all eländig mammafika med en massa hallon-och-choklad-cheesecake och annat äckligt och kan istället fokusera på fasta mattider och nyttigt födointag och när jag kommer hem från jobbet klockan 17.15 står den goda maten på bordet för det har S lovat och visst katten kan man ha det betyyydligt sämre än så?

Ha! Jag tror att det kommer att bli bra. Om inte annat så för att jag har de ljuvligaste brallorna i världshistorien. TRS är bäst. Jäh, män.

Så var det måndag och snart sjunger jag således på sista versen. Undrar vad det kommer att bli för vers. Eller om man skulle tänka på refrängen istället kanske. Hursomhelst behövs en låt och det skall ju vara en som riktigt förmedlar rätt känsla. Eller känslor. Kanske Här kommer alla känslorna av herr Gessle? Nä. Kassa låtar funkar inte. En bra skall det vara. Hm. Jag får fundera vidare.

Alma är för övrigt sjuk och sitter just nu med rinnande näsa och ögon, fullt påklädd med mössa och tjock tröja och kletar banan på samma plagg. Och jag bloggar.. Konstig prioritering. Nu skall jag skärpa mig och gå ut en sväng.

Alltså. Jag kanske är lite knasig, men jag anser att om man tar sig tid att ringa upp en person för att häddhanta denne någon så bör det liksom vara fast förankrat uppåtuppåt i organisationen. Eller är jag helt fel på det? Det spelar liksom ingen roll om en massa bra och trevliga chefer anser att vi behöver nog öka vår kompetens inom det häringa området och då vore ju Saring den perfekta personen om det ändå inte är de som beslutar om huruvida man skall göra utrymme för en ny tjänst eller ej. Men jag är kanske konstig.

För nu efter sisådär åtta mailrundor så verkar inte alls saken vara så himlans klar som den verkade där i telefonen. I förrgår. Det verkar överhuvudtaget inte alls vara något som helst som står klart. Alls. Många som tycker och anser, JA. Men han som är högst upp är inte alls på banan. Än. Och sådant kan ju ta tid har jag nu fått veta.

Och själv skall jag återgå till mitt jobb som jag faktiskt tycker om, redan nästa fredag är det dags. Och det hade jag gärna gjort utan att folk började läskas med drömjobb som inte egentligen finns. Än. Men som alldelessäkertkommerattbliavpånågotsätt. Kanske. Typ.

Så idag är jag åter på marken och är lite purken. Inte deppig, utan mer irriterad. Ingenting är klart och jag avskyr ovisshet! JAG AVSKYR OVISSHET!

Är det för mycket begärt att de ringer till villebrådet – d v s MIG, efter att de har kommit fram till att de verkligen inte bara behöver mig utan även kan anställa mig?

Amatörer.

Å andra sidan är det snart fredag och idag är det torsdag och S lön har redan kommit. Och det är ju trevligt.

Jag fattar ingenting. INGENTING. Nada. Min dag var ju jättejättedålig. Jag kände mig jättejättedålig. Och trött. Och dålig. Så plötsligt händer det. Telefonen låter *ringring* och det är en huvudjägare som ringer. Till mig – den dåliga. En som vet vem jag är. Som säger att jag inte alls är dålig utan jättejättebra. Jättejättejättebra. Och att de vet att de behöver mig i sitt superföretag som är supervärldsberömt och superkänt för att vara ett superställe att arbeta på. De behöver mig. Det finns visserligen ingen tjänst i dagsläget men det kan vi ju prata om. För behövs gör jag. De har provat andra konsulter men det har liksom inte blivit bra för det är ju min kompetens och person de behöver. Min.

Sedan vet vi ju inteintealls vad som komma skall ut av detta. Det kanske inte alls blir intressant för mig, men faktum kvarstår. Idag ringde en person till mig från ett superföretag utan att jag någonsin sökt ett jobb där. Bara för att jag är jag. För att de vet att jag är bra. Hur kan man smälta något sådant?

Detta är helt surrealistiskt. Jag fattar ingenting. Nada. Jag är fortfarande yr. Yrselstolt, det är vad jag är. Galet yrselstolt. Och trött. Men bra.

Tröttbragladyrselstolt. Och det är ju inte var dag!

Och dagen som började så uschligt. Tänk va..

Så här. Jag är tyvärr lite dålig på att svara på kommentarer. Verkligen tyvärr. Detta då ni som skriver kommentarer har betydligt lättare att läsa min skrift än mina tankar. Betydligt. Och därför vill jag ändå skriva dessa rader så att ni vet

JAG ÄR OFATTBART GLAD ÖVER ERA ORD OCH REFLEKTIONER!

Såväl generellt som specifikt. Jag har ett väl utvecklat sinne för att komma ihåg personer om de på något sätt satts i ett sammanhang för mig och jag skulle nog vilja påstå att jag kommer ihåg alla som skrivit en kommentar där signaturen är med. Faktiskt. Och jag blir gladgladglad och stolt över alla ord som dimper ner i kommentarslådan. Hur ett antal ord kan få min dag att bli guldglittrande. Hur orden får mitt hjärta att bli fluffigt mjukt. Därför att det bakom orden finns värme och uppriktigt engagemang. Ljuvliga människor – för mig kända och okända! Ljuvliga är ni.

Jag behövde bara säga detta. Tack.

Jag trivs inte med att vara en enländesbloggare därför blir det inte heller mycket bloggat för tillfället. Jag trivs inte med att vara en eländesmänniska över huvud taget och jag har väldiga problem att besvära andra med mina inre orosmoln på ett akut stadie, även i verkliga verkligheten. Jag trivs inte med det. Samtidigt vet jag att det är viktigt och bra och att jag när jag väl gör det, brukar må bättre.

Felaktigt kan näramänniskor i mitt liv få för sig att de har något med min ovilja till gemensam frossa i min eländesgrop att göra. Att min blottningsfobi liksom skulle ha med just honom eller henne att göra. Men så är det förstås inte. Mina näramänniskor har jag valt själv och de finns i mitt liv just därför att de är fina människor som jag vill ha nära. Och missförstå mig inte, jag är en jäkel på att öppna mig. Jag har inga svårigheter att visa mina svagheter och prata om tankedemoner och komplex och kan verkligen anförtro näramänniskorna viktiga själshemligheter. Men bara när jag själv känner att jag är i kontroll. När jag vet att det är jag som har full koll på vad som bör sägas och inte. När jag jag har kontroll över vad som skall avslöjas. Jag har inga svårigheter att vara som en öppen bok, så länge jag har känslan av att det är jag som håller ett stadigt grepp om pärmarna. Att jag när som helst kan stänga igen.

Och så är det inte nu.

När jag känner mig under isen tenderar den där kontrollen nämligen att fullkomligt splittras sönder. Min bok står vidöppen för vem som helst att läsa. Och det känns otryggt. Jag blir för sårbar. Och för eländig. Jag avskyr att vara eländig! Min idealbild av mig själv är definitivt inte eländig. I min Saringfantasi är är jag varm, snäll, intresserad, rolig, uppriktig med en fin känsla för vördnadsfull tydlighet och en livfull spontanitet som gärna får förtjusa omgivningen. Ja och intelligent förstås! Det får vi inte glömma.. Man kanske till och med skulle lägga till häpnadsväckande framför intelligent. För att riktigt understryka mina orimliga krav på mitt jag. Jo så får det bli. Och häpnadsväckande intelligent! Sådärja.

Och just nu går ovanstående riktigt dåligt. Just nu är jag nämligen sur, trött, tråkig, stingslig och har riktigt dåligt tålamod med andra. Ocharmig är närmast en underdrift. Jag känner mig fullkomligt självupptagen, egocentrerad och jag gillar inte alls självupptagna människor. Jag gillar inte alls mig själv för tillfället. Och då blir graden av angelägenhet att vistas ute bland allmänheten väldans låg.

Jag känner mig stressad och har över huvud taget ingenting att vara stressad över. Ingenting. Eller, jo. Småsaker. Som den lilla detaljen att lägenheten ser förfärlig ut och allt är igengeggat och snuskigt och när jag väl får tid att ta tag i skiten så finns ingen kraft att uppbåda. Ingen. Njet nix nada. Och finns det någonting som förvärrar min eländeskänsla så är det att gå omkring i en eländig omgivning och eftersom jag inte vill vistas någon annan stans än just hemma hade jag verkligen behövt att hemmet var lite snyggare. Att det var mer ordnat och rett utanför än innanför. Mig, alltså. Nu skall jag åtminstone ta mig en kopp kaffe. Kanske en dusch också. Kanske i omvänd ordning. Kanske få på mig lite kläder kanske. Jo. Kanske.

Okej, nu kommer det. JAG VILL FAN INTE BÖRJA JOBBA!!!!!!!!!!!! IDAG ÄR DET EXAKT TVÅ VECKOR KVAR INNAN JAG BLIR UTSLÄNGD FRÅN DEN BÄSTASTE TILLVARO JAG NÅGONSIN HAFT I HELA MITT AVANCERADE LIV!!!!!!!!!!!!! JAAAAAAAAAG VIIIIIIIIIIIIIIIIILL IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINTE SLUUUUUUUTA VAAAAARA DÄR JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!!!!!!!

Jagvillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillinte!!!

Och den person som säger någonting om att jag får tänka på hur fantastiskt underbart viktigt och fint det skall bli för S som skall få ta över stafettpinnen och få ha det lika underbart som jag har haft det ger jag en fet cybersmäll. Det här är MITT utrymme och här får jag vara hur ofattbart oförstående och känslomässig och ojämställd och politiskt och relationsmässigt inkorrekt som helst. FÖR JAG VET JU ALLT DET DÄR. Och jag lägger ner typ ALL tid annars åt att tycka och tänka det. Det är fantastiskt bra och helt rätt att S skall vara hemma med Alma. Men det känns tungt för mig att lämna det här livet. Jag vill inte. Så nu skall jag frossa i den känslan. För att jag behöver det.

Någon gång 1993-1994 började jag längta efter att få barn med S. Det är ungefär tolv-tretton år sedan. Det är en lång tid att längta. Speciellt då vi snackar LÄNGTAN med stora bokstäver. Och då är ett år av mammaliv en väldans kort tid. Det mest fantastiska år jag någonsin upplevt. Så lycklig som jag varit sedan graviditetsbeskedet den 3 April 2005 har jag aldrigaldrig någonsin varit. Och jag hoppas och tror att lyckan har kommit för att stanna i mitt bröst, men ETT OCH ETT HALVT ÅR står liksom inte alls i paritet med ELVA av väntan. Jag vill vara kvar här.

Här med Alma.

Idag luktar hon gräddleverpastej. Och hur märkligt det än kan låta så är den lukten himmelsk. Gräddleverpastej på silkeslen kind. Det är lycka. Hon kryper omkring fortfort och skrattar åt nästan allting. Hon tjoar och snackar och gör mig uppmärksam på hur många fantastiska och spännande saker som finns i vårt hem. Snart skall jag istället göras uppmärksam på lokalvårdare eller förskollärare eller skådespelare som inte kommer överens. Förvisso kanske de också luktar gräddleverpastej men den doften är det garanterat inget himmelskt över. Istället för att torka tåren från Almas kind efter en av dagens hundra vurpor, skall jag fokusera på gråtande chefer som har tappat greppet. Istället för att lära Alma hur man går baklänges ner för en soffa eller säng skall jag lära ut Arbetsmiljölagen till kommunens anställda. Så på frågan Men tycker du inte att det skall bli roligt att börja jobba? svarar jag

NEJ

Missförstå mig inte. Jag har ett fantastiskt stimulerande och bra jobb. Jag får dagligen positiv feed back och jag lär mig ständigt nya saker, har en chef som stöttar och förstår mig och en organisation som vill att jag skall växa. Men i jämförelse med det liv jag lever nu så är det ingenting. Det är med Alma jag vill vara. Det är med Alma jag är lyckligare än lyckligast. Det är det här som är på riktigt.

Och om det låter som om jag tror att en jobbstart innebär att jag inte längre kommer att vara mamma så är det självklart inte så. Men jag sörjer slutet på en tid som varit så fantastiskt makalöst underbar. En tid där jag känt mig fri stolt kompetent lycklig. Nu väntar något nytt och som jag känner mig själv kommer jag att fortare än fort anpassa mig till det nya och finna spännande delar även i det. Men idag sörjer jag slutet på min föräldraledighet.

Jag vill inte.