Saringimammaland’s Weblog

Imorgon reser jag och Almaunder till Oslo och blir borta i nästan en vecka. Mitt hjärtas älskade älsklingsvän Elin bor där med sin finafinfamilj. Vi skall njuta av vardagshöst i Oslo och agera hemhjälp och passopp när de kommer hem trötta från jobb och dagis. Så med bloggandet blir det kanske inte så mycket. Men för er som tycker om musik och som jag känner att hösten kräver ett alldeles särskilt vemod ur högtalarna har jag ordnat en liten lista. En liten lista som ni kan lyssna på tills jag är åter på plats. Bara klicka på länken. Hoppas att den passar.

Höstsånger (uppdaterad)

1. Nick Drake – River man
2. Nicolai Dunger – This town
3. Freddy Wadling feat. Stina Nordenstam – Walk
4. Monica Zetterlund – Om natten
5. Leonard Cohen – Famous blue raincoat
6. Tom Waits – All the world is green
7. Lou Reed – Caroline says II
8. Nick Cave & The bad seeds – The weeping song
9. Beck – Lost cause

Idag kommer vi att fira. Med skumpa. Fira det faktum att vi kommer att ha råd med syskonförsök efter jul. Detta blev klart idag när jag öppnade posten och fick se ett alldeles föräldrahemsknåpat värdebevis. De vill ge pengar till sina döttrar då de förstått att vi nästan aldrig har pengar och jag är alldeles överväldigad. Vi kommer att ha råd. Vi kommer inte att behöva be om lån. Eller vänta jättejättelänge. Så nu ligger skumpan på kylning. Förstås. Riktig skumpa. Och det är en väldigt ovanlig syn i vårt kylskåp, men så är det också en väldigt ovanlig dag. En lyckliglycklig kärleksvardag med köttfärsbiffar, champinjonsås och champagne.

Tack är ett på tok för litet ord. Vad säger man?

Det är jag det. Heeelt kockonotto! Visst har jag tyckt att kommentarsfrekvensen har avtagit, men jag har väl tänkt att det säkert har haft sin förklaring. Tills jag inser. Eller rättare sagt tills min vän Nina gjorde mig uppmärksam på att det var klurigt att kommentera.. Och idag har jag hittat inte mindre än tjugofyra olästa kommentarer som jag tydligen var tvungen att godkänna. Men eftersom jag bara har klantat till en i inställningarna har jag inte fått meddelanden om att kommentarerna finns.. MEN NU ÄR ALLT ÅTERSTÄLLT.

Filåt så mycket för bisväret.

(det är alltid bra att regrediera och låta gullig när man gjort något dumt. Då tenderar folk att förlåta en mycket snabbare! Tips tips)

Jag tycker mycket om Josef Frank. Eller snarare, mycket av det Josef Frank skapade, finner jag vackert. Jag älskar hans naivistiska blommönster och fantasieggande tyger i kombination med en ganska minimalistisk formgivning. Denna kärlek delas inte av min älskade make. Han är ju som tidigare nämnts inte så förtjust i naturen. Han är framförallt inte så förtjust i naturen då denna är framställd på tyg. Jag brukar hävda att det är omöjligt att med en föraktfull handviftning avfärda herr Franks arbete då endast en ignorant person kan undgå att se vilken kvalitet och stilkänsla objekten genomsyras av. Detta är en rolig sak att säga till S eftersom han är anställd som värderingsexpert (fint skall det vara) på en auktionsfirma med inriktning mot modern konst och formgivning. Men S säger att man visst kan handvifta föraktfullt om man vill det. Att ett kvalitetobjekt inte per automatik är snyggt. Och att detta blir särskilt uppenbart då man tittar på exempelvis ett Josef Frank-tyg. Som ju enligt S är fullkomligt gräsligt.

JAHAJA! MEN DET TYCKER INTE JAAAG!

Och om någon av en händelse har missat det uppenbara så förlorade jag den där diskussionen. Stort. Skit också.
Men så fann jag mig plötsligt strosandes omkring där på Sopstationen, bland en massa skröfs och bråte. S har för övrigt arbetat där tidigare. Då såg jag den. En verkligenjättejätteful offentligmiljöstol med träram och stoppad sits och ryggstöd. Jättejätteful. Alltså själva stolen. Men tyget var fint. Undrans om inte detta är Josef Frank.. tänkte jag och hjärtat slog några extraslag. Jag greppade telefonen och ringde maken som befann sig på jobbet.

Jag: Duu.. Jag står här på Sopstationen med en sådan där ful offentligmiljöstol som verkar vara klädd med ett Josef Frank-tyg. Det är en massa blommor och frukter på och trädgrenarna är sådär Frankiga med liksom små knottror på. Vad tror du? Kan det vara så?

S: (stressad och därmed lätt nedlåtande i tonen) Men snälla du. Skall du släpa hem en ful kontorsstol?! Vart tänkte du ha den? Det är säääkert en kopia. Kom inte hemsläpandes med en massa skit.

Jag: Men om man tittar på tyget så verkar det vara av väldigt god kvalitet. Trycket är helt perfekt utfört trots att det är ett avancerat mönster. Och dessutom verkar den vara omklädd av en professionell tapetsör. Och inte skulle man lägga pengar på att låta en yrkesman klä om stolen med ett Åhlénstyg? Jag tror att det är Frank..

S: Nä. Det är jag nästan hundra på att det inte är. Kom inte hem med en massa skräp. Nu måste jag jobba. Hejdå.

Jag: Men..

Då stolen inte var prissatt gick jag ut till chefen på lagret och frågade vad de skulle ha för den. Jasså, du är intresserad av den där? frågade Christer. Ja, jo. Men S kommer att bli skitsur om jag kommer hem med den. Då spred sig ett belåtet leende över Christers ansikte. Jamen om det gör honom skitsur skall du få den gratis! Så så blev det. Jag traskade ut ur lokalen med den skitfula-stolen-med-det-skitfina-tyget fastsatt genom handtaget på barnvagnen och jag var spänd av förväntan och uppfylld av en känsla av att jag nog gjort årets fynd. Men jag visste ju inte. Jag är ju ingen värdeeeringsexpert. Vad kan jag egentligen om sånahärna saker? Så jag tog helt sonika vägen förbi S jobb för att få saken avgjord. Detta skulle visa sig vara svårare än vad jag kunnat ana.

S var på uselt superstresshumör när jag stegade in i lokalen. Ett endaste litet getöga slängde han på stolen och sedan kom domen. Det där är inte Josef Frank. Det är en kopia. Jag frågade hur säker han var på det och han svarade hundraprocent. Jasåjahaja. Det är lite svårt att argumentera mot hundraprocent. Men eftersom jag är irriterande envis till min läggning gav jag mig inte. Men om du tittar på kvaliteten. Titta! Titta på de här grenarna, på mängden färger och på hur perfekt trycket är utfört! Men S var stenhård. Kopia. Och det är en sak med min man. Han kan det där med att låta övertygande och lyckas i vissa lägen få fram en ton och en blick som får en att känna sig som tio år och fullkomligt vilse. Fast i det här läget fick han mig snarare att känna mig som en mycket mycket tokig lumpsamlande tantalutta som vaggade in på auktionshuset med en kundvagn till bredden fylld av fullkomligt värdelöst skröfs och som med en entusiastisk blickmot den stackars Knut Knutssonlika mannen förväntade sig att lumpen skulle vara värd typ en miljard. Ingen rolig känsla.

För att söka stöd vände jag mig till hans kollega. Som inte alls visste något om tyger men som sa att hursomhelst är det ett snyggt tyg så det kan väl bli kuddar i vilket fall och för övrigt undrar jag när S blev expert på textilier. Och det var ju precis vad jag själv menade. Just precis så. När i allsindar blev HAN expert på textilier?! Så stärkt i anden vände jag mig till chefen på bygget. Vad tror du om det här tyget? Han tittade på det en stund och sa sedan

Hm.. Det där är med största säkerhet en Svenskt tenn-kopia.

KOPIIIIIA?!! Nu ville den här lumptantaluttan sjunka genom jorden och gå hem och dra en gammal svensktkopia över sig. Ååh, så jobbigt! Vilken prestigeförlust! Kan inte se skillnad på kvalitet och kopia.. Ååh.. Jag dååånar. Men någonstans inom mig fanns den där envisa rösten kvar. Men kolla på trycket och vem tar egentligen med ett billigt tyg till en dyr tapetsör och stolen ser ut att komma från ett företag och då lägger man säkert pengar på ”rätt” tyg. Eller.. Och så stegade hon in i lokalen, som en ängel. Som en skänk från ovan. Chefens tapetsörsambo. En som kan. En som vet. Nästanalldeles desperat frågade jag med lätt sprucken stämma vad säger du om det här tyget? Är det en Svenskt Tenn-kopia? Precis som S kastade hon ett snabbt getöga på stolen och sa sedan som vore det den självklaraste sak i världen Svenskt Tenn är det, men knappast en kopia. Och jag är HELT säker. YESYESYESYES!!! En textilexpert hade fällt sin dom och jag var i himmelriket! JIPPIEJIPPIEJIPPIEYEAH!!! Men dessvärre är det inte bara jag som är envis i hushållet.

På promenaden hemåt fullkomligt vägrade S erkänna sig besegrad. Och sakta men säkert begav han sig ut på tunnare och tunnare is.. Jag menar att hon har FEL. Jag VET att tyget är en kopia och jag VET också att det är en kvinna som har formgivit det på sjuttiotalet. Hon finns omnämnd i en av mina designböcker och hon har gjort flera sådana där fula tyger men jag har tyvärr glömt vad hon heter.

Eh? Det var väldans och värst så mycket insikt som i all hast kom till honom! Spännande!

Alltså. Upprustningen var ett faktum och efter att senare ha bläddrat igenom samtliga böcker som hushållet äger i ämnet kunde jag konstatera att S ännu inte lyckats övertyga mig. Och spänningen tätnade. Nu går jag och söker på nätet. S tittade på mig med lätt överlägsen blick. Bli inte besatt nu älskling.

VAVAVAVAAAAA?!!! LIIITE SENT FÖR DET OM MAN SÅ SÄGER! BESATT?!! DET ÄR NUMERA MITT MELLANNAMN!!!

Google. Bilder. Svenskt Tenn. In progress..

TADAAA! Första bilden som kom upp visade MITT TYG. MIN STOL. MINA FRAMTIDA SOFFKUDDAR. Och bildtexten löd Svenskt Tenn. Josef Frank. Vegetable tree.
Kanske de vackraste ord mitt öga skådat.

Och S bad om ursäkt. En och två och tre gånger. Och jag njöt. Njöt. Njöt. På kvällen då vi satt i soffan spred sig ett stortstort leende över mitt ansikte. Jag såg S djupt i ögonen och frågade med innerlig stämma

S? Hur många gånger i livet har du upplevt känslan av ren och skär triumf?

Det har jag nog aldrig gjort svarade S och log.

Nä, sa jag. Men det gör jag nu. Ren och skär triumf.

Och det allra klurigaste med den här lilla historien är att aldrigaldrig hade S gått med på att jag skulle köpt kuddar i Josef Frank-tyg till vårt vardagsrum. Aldrig. Men de här kuddarna har sin givna plats i vårt hem. De kan han omöjligt neka mig. Omöjligt. Han vet det och jag vet det. Och om han någonsin av en liten händelse skulle glömma så är jag väldigt snabb med att påminna. Ren och skär triumf. Yeah.

Det här med glamourbloggar har jag verkligen aldrig fångats av. Det betyder inte att de är av hävd dåliga, det betyder endast och allena att de som regel aldrig fångar mig. Det händer då och då att jag liksom råkar halka in på en och då uppstår i stort sett alltid samma tankekedja:

Ojdå. Rosa. Mhm.. Kändissomblivittjockja. Mhm.. Intesåbraspråknä. Mhm.. Åjovars, det där var väl en fin liten kappa. Med betoning på liten. Inget för min byst/plånbok. Gäsp. Äsch, det är väl mina glamourkomplex à la kusinenfrånlandetångest som talar. Hursomhelst. Inget för mig. Morsningågoodbye. Jag går och klämmer finnar istället. (okej, det där sista lade jag till mest för att chockera)

MEN! Det finns en glamourblogg som jag verkligen inte kan värja mig ifrån. Den är så in i bombens snygg att jag blir alldeles glad och imponerad varendaste en gång jag kommer in där och framförallt känns det som om hade jag införskaffat mig ett lyxigt månadsmagasin och krupit upp i ena hörnet på soffan under min Himlafilt och njutit av egentiden och vardagslyxen som det skänker mig, precis så som de som vet vilka värden som gäller säger att jag borde göra och sträva efter som småbarnsförälder. Men jag slipper göra hundöron i tidningen och spilla kaffe på den och jag slipper lägga ut femtiolappen som pappersversionen kostar.

Så TACK Helena, för att du gör min vardag lite lyxigare med din finfinfiiiiina och supersnygga blogg En mammas dag! Du bör bli häddhantad vilken dag som helst till något toppjobb som layoutare på Finmagasinet. Eller det kanske redan har inträffat?

Det regnar. Och vi har bestämt oss för att vara inne idag. Hela dagen. Det är förstås Alma som envisas med det, själv skulle jag gärna ta en långpromenad med gummistövlar på. Men hon vägrar. Under inga som helst omständigheter tänker hon sticka ut sin lilla nos utanför hemmets vrå idag, har hon tydligt och klart deklarerat. Så jag har motvilligt gått med på hennes önskemål.

Vaddå? Någon som sa något? Något om att det finns en gräns för exakt hur välartikulerade och intellektuellt mogna tiomånadersbebisar kan vara? Förstår jag inte. Och hon är snart elva. Och väldigt bestämd.

Så vi stannar inne och sjunger idag. Sjunger vårt allraallra finaste. Bara regnlåtar förstås! Här kommer ett litet
smakprov:

Hej sa Petronella (Text Lennart Hellsing)

Hej, sa Petronella i från plaske by.
Det är tid att fälla upp sitt paraply.

Sen så ska vi traska kring och ha det kul.
Det får gärna plaska ända fram till jul.

Glada ska vi ropa: Tjenare och mors!Segla allihopa bort i en galosch.
Segla hela natten intill ljusan dag.Är du rädd för vatten? Det är inte jag.

Singin’ in the rain (Nacio Herb Brown and Arthur Freed)

Du Du Du Du Du Du Du Du DuDu Du Du Du Du Du Du Du Du

I´m singin´ in the rain
Just singin´ in the rain,
What a glorious feeling,
And I´m happy again.
I´mlaughing at clouds
So dark, up above,
The sun´s in my heart
And I´m ready for love.

Let the stormy clouds chase.
Everyone from the place,
Come on with the rain
I have a smile on my face.
I´ll walk down the lane
With a happy refrain
Just singin’, singin’ in the rain.

Dancing in the rain.
I’m happy again.
I’m singin’ and dancin’ in the rain.
Dancin’ and singin’ in the rain.

Raindrops Keep Falling On My Head (Hal David)

Raindrops keep fallin’ on my head
And just like the guy whose feet are too big for his bed
Nothin’ seems to fit
Those raindrops are fallin’on my head, they keep fallin’

Raindrops keep fallin’ on my head
But that doesn’t mean my eyes will soon be turnin’ red
Cryin’s not for me’
Cause I’m never gonna stop the rain by complainin’
Because I’m free
Nothin’s worryin’ me

Stormy weather (Harold Arlen, Ted Koehler)

Don’t know why
There’s no sun up in the sky
Stormy weather
Since my man and I ain’t together
Keeps raining all of the time

Oh I can’t go on, can’t go on, can’t go on
Everything I have is gone
Stormy weather, stormy weather
Since my man and I, ain’t together
Keeps raining all of the time
Oh, oh, keeps raining all of the time
Oh yeah, yeah, yeah raining all of the time
Stormy stormy
Stormy weather

Yeah

Jo, jag blev ju utmanad. Men tyvärr faller allt på att jag inte har någon väska. Inte heller någon plånbok. Oj. När jag läser vad jag skrivit inser jag hur märkligt detta ter sig. Eller jo förresten! Jag har en dödssnygg bullterrierväska av Camilla Martelius som jag inte egentligen använder eftersom jag kör runt med en barnvagn och slänger ner saker i den och hoppas på att de inte skall trilla ut på vägen. Måste kolla vad denna innehåller. Okej. Min Marteliusväska innehåller:

1 par gummistövlar, stl 41
1 bibliotekskort till Mariestads stadsbibliotek
1 apotekskort
1 spärrat Åhlénskort

Ja, det var det hele. Inte mycket att skryta med. Sorry, Kapybaran..

Bilden är lånad från Tasteline.com

Hemköp har haft viltfest. Allehanda viltkött till vrakpriser vilket har gjort mig helvild själv och jag får därmed passa mig så att ingen råkar ta miste. På mig och det andra viltet alltså. Ikväll blev det hur som helst hur gott som helst, nämligen superimproviserade hjortfärsbiffar. Åh, jag ÄÄÄLSKAR att laga mat och att hitta på själv är det allra bästaste!!! Måtten i receptet är därmed höftade av hundan. För den som vill prova gäller således sunt förnuft.

Hjortfärsbiffar med lingon- och persiljeyoghurt

Ca 600 g hjortfärs
2 dl pressad kokt potatis
3-4 msk äpplemos
En näve hackad bladpersilja
Salt o peppar

Rör ihop och forma till smakliga biffar. Stek i smör/olja i stekpanna i 2-3 minuter på var sida.


2 dl Larsayoghurt (Turkisk 10%)
2-3 msk rårörda lingon
1 msk äpplemos
En liten näve hackad bladpersilja
Salt o peppar

Rör samman och smaka av. Ställ kallt före servering.
Servera med klyftpotatis och klassisk pressgurka

Dryckestips: Carlsberg Hof (nr 1335), 12:60 kr. Fem solar.

Hon luktar som Platon
Hon ser ut som Platon
Hon är ljuvlig som Platon
Men inte riktigt lika jobbig som Platon
Och hon är en flicka
Hon är inte Platon
Men hon är alldelesalldeles hunderbar
Och under tjugofyra timmar fick jag låtsas att hon var min
Ljuvligaljuvliga varelse..