Saringimammaland’s Weblog

Jag, pappa och Alma åker upp till mitt paradis i Jämtland imorgon. Så jag blir borta en stund. Sista gången som jag får varasovaleva i huset som var mitt barnjags bästaplats. Själsro. Lyckovara. Men nu, sista gången. Huset är sålt till en person som nog kan komma att älska det alldelesalldeles på riktigt. Och det känns bra och nödvändigt.

Men för mig blir det till att ta farväl. Eller Farfarväl. För det var hans barndomshem.
Jag har minaminnen. Mångamånga minaminnen. Nu får nya husälskaren göra sinaminnen.

Farfarväl Myrsve.

Idag har jag skickat ett gnällmäjl till Babyproffsen i Helsingborg. Vår vagn har krånglat hur mycket som helst och eftersom vi bor i Malmö och Babyproffsen i Malmö inte har den vagnen har det blivit många långa resor och den vagn som vi tyckte var prisvärd har utvecklats till att bli en skitaffär. Och jag har ett så förbannat problem med att vara besvärlig! Nu efter att jag skickat iväg mailet blir jag så trött på att jag inte alls låter förbannad trots att det faktiskt är JAG som köpt en vagn som inte håller måttet och därmed borde bli ordentligt kompenserad av Babyproffsen. Istället är det jag som kör med ursäktaattjagstörerochärsåhärsurochtråkignärnibara-ärsnällaochintemenarnågotillaattityd. SKIT också. Jag vill backa tillbaka och bara skriva FIXA VAGNEN ELLER GE OSS EN NY FÖR HELVETE. För det är så det känns nu. Fast då hade jag iochförsig inte vågat lämna in vagnen. Jag är inte så duktig på att vara hård och tuff. Någon som håller kurs? Här är mesmailet;

Hej NN!

Du minns mig säkert… Var uppe i Helsingborg för några veckor sedan och fick fixat suffletten på vår Nordic Freeline för femte gången sedan köpet i december. Den funkar mycket bra nu! Då bytte du även plats på bromskugghjulen som samtliga hade böjt sig. Redan då vi kom hem visade det sig att det ena kugghjulet satt löst och jag försökte få tag på dig ett par gånger men lyckades ringa fel dagar och sedan gick luften ur mig, jag är så trött på vagnkrånglet nu…

Kugghjulet är alltså helt löst varför bromsen åker i när man kör och jag antar att kugghjulen måste bytas ordentligt. Jag kommer att köra upp till Halmstad imorgon för att vara borta i en vecka och hoppas helst att jag kan få hjälp med bromsarna på vägen redan imorgon. Finns det möjlighet till det? Om det är med för kort varsel kommer jag även att passera Helsingborg igen på måndagden 2/10. Vi har hittills kört 60 mil pga vagnkrångel och vill helst slippa köra fler extragånger, så maila tillbaka om vilken dag och tid som passar att vi kommer.

Vi pratade ju förra gången om att jag skulle kolla efter sulky/paraplyvagn till rabatterat pris i er andra butik nere i stan, men då det inte fanns någon som var rätt blev det inget av det. Vi har alltså bara denna vagn för tillfället. Kompensationsförsöket blev också lite fel då det visade sig att vagnarna i er andra butik redan var nedsatta i pris och inte alls så mycket som du pratade om. Så det blev också en liten besvikelse. Jag är inte helt bekväm med att själv förhandla om ”plåsterpåsårenkompensation” då det skulle kännas bättre om detta initiativ kom från er.

Jag märker att det här blir ett riktigt gnällmail, och det beklagar jag verkligen. Det är bara det att vi gärna hade sluppit det här, såväl ekonomiskt som energimässigt. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss då vi köpte vagnen i december. Hoppas att du har förståelse för detta och att vi kan få ett bra avslut när vi ses. Vill dock att du skall veta att vi på inga sätt är missnöjda med bemötandet från er sida, tvärtom! Vi känner oss genomgående bra och vänligt bemötta av dig och dina kollegor, vi önskar bara att vi hade sluppit krånglet.

Vänlig hälsning
//

Och så en stor jäkla mesproppssuck på det. Fattas bara att jag köper med mig en blomma också. För att liksom trösta lite. Eftersom jag är så besvärlig. Jag behöver terapi. Eller åtminstone en kurs i Anger management.

Här har jag suttit och komponerat ett überlångt inlägg om min helg i häcklandets tecken. Hur jag och maken, i förkylningens namn, tillbringat helgen framför TV:n häcklandes såväl Pernilla Wahlgren som Lasse Kronér och en mängd andra personer som bara råkat skymta förbi i rutan.

Och när jag är nästannästan färdig. DÅ BRAKAR DATORHELVETET SAMMAN OCH HELA JÄVLA INLÄGGET INKLUSIVE HELA FILMEN SOM VI OLOVANDES NÄSTANNÄSTAN LADDAT NER FÖRSVINNER!!!

Så kvar blir detta. Ett kort och argt inlägg om hur satans trött jag är på vår skitdator. Och inte ett endaste litet Pernillawahlgrenhäckel. Skit också.

Jan Stenmark. Förstås.

Jan Stenmark

Ibland händer det att en fråga far genom mitt huvud.

Kan man vara för oneurotisk med sitt barn?

Vissa skulle nog svara JA! på den frågan. Och visst, det måste ju finnas vissa gränser som kommer utav att man som förälder är rädd om sitt barn. Barnet, som i det värdefullaste man har. Förstås.

Men när det gäller en sådan sak som att kladda? Det är ju inte farligt. Med kladd. Väl? För jag är av den bestämda övertygelsen att det orimligt kan vara farligt att rent hypotetiskt äta spagetti direkt på golvet. Om det är hyfsat rent. Och oftast tänker jag såhär att herreminje! Kläder kan man tvätta och golv kan man städa och ungen mår väl bra av att få utforska så kör i vind! Men samtidigt så finns det en litenliten röst därinne i huvudet som ibland liksom ställer sig på tå och med ganska skrikigt och påfrestande manér talar om att sådärfårmanfaktisktändåsåintegöra! Ochhuuurskulledetseutomallagjordesådääär? Fast då försöker jag snäsa lite i förbifarten Äh håll käften på dig fjanttant! och samtidigt langa över en bit banan till Alma där hon sitter på det hyfsat rena golvet och ser förväntansfull ut. Och oftast så väljer hon faktiskt att äta bananen. Men den här gången valde hon mer att utforska den. Och jag kanske hade kunnat vara lite mer snabb med att hålla koll på vilken slags dag det var. Så hade hon kanske inte riktigt hunnit med det där momentet där hon liksom lade sig på mage och kaaanade fram i banangegga. För det kändes som lite överkurs. Vad gäller bananätning.

Vad händer om man lämnar en niomånadersbäbis med en liten tallrik spagetti i sisådär tvåochenhalv minut? Jo. Man möts av den här synen.

Hä. Det är verkligen inte en bättre dag idag. Hittills. Jag vaknade verkligen på fel sida idag. Blev liksom väckt mitt i en mardröm där jag var oerhört irriterad på S och lillasyster och när då S var den som i verkliga verkligheten väckte mig… Ja, då var det ju bara att fortsätta att vara irriterad på honom. Jag avskyr att vakna irriterad. Det går liksom inte över. Annars brukar jag ha ett fint morgonhumör. Men inte idag.

Men jag vet hur det stavas. Det stavas PEÄMÄSS och jag borde ha vant mig vid det här laget. Jag borde ha lärt mig att använda smarta och finfina strategier som liksom vips! tar mig upp ur träsket. Men det har jag inte. Inte en endaste skitstrategi. Bara en jävla segträsksgegga. Åååh! Tyyypiskt!

Dessutom är det ju såhär någon vecka för beräknad mens (varför är det så oerhört motigt att skriva det ordet? Det är i och för sig en helt annan diskussion, men visst är det konstigt?) dags för den sedvanliga ärintepeämässymtomenlitekonstigadenhär
gångenfunderingar med tillhörande skitjobbiga tankar och efterkänningar trots idoga försök att bara skita i alltihop och sikta in sig på frysförsöken till vintern. För det har vi ju kommit överens om att vi skall göra. Men det är tydligen stört omöjligt. TRÖTTSAMT!!!

Så ynklig som jag är kör jag lite fotobloggande istället. Det kanske kan få mig på gott humör. Även om jag betvivlar det.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRRK!!!!!!!!!!

Idag är en sådan där dag då melankolin har ett fast grepp om mitt hjärta. Utan egentlig synlig orsak. Jag tror att en del handlar om att jag är förkyld på det där outbrytliga viset så kroppen känns snarare som efter att man har gråtit i flera timmar. Och då blir själen liksom också lite lurad och känner sig som om det faktiskt är så. Men så är det inte.

Men mitt på dan mitt på stan var det en tantalutta i tjugoåttaårsåldern som körde på min vänstra fotknöl med en storstor rullstol så att liksom ytterhuden skalades av. Och jag lovar. Om detta hade varit för fem år sedan när jag ännu inte var så här mogen och kontrollerad, då hade jag börjat gråta. Där och då. För dels gjorde det så in i bombens förbenat ooont och dels blir jag väldigtväldigt ledsen och sårad när jag slår mig. Eller, som i det här fallet, när andra slår mig. Offentligt. Och visst, tjejen blev nog helt chockad över att jag skrek så högt. Och över att jag hoppade på ett ben. Och skrek ajajajajajaaaaaaj! Åååååh… Ajajajaj…. Och visst, jag väntade ju inte direkt på att hon skulle köra fram till mig (hjälp!) och plåstra om mig, men liiite mer om ursäkt kunde hon faktiskt ha bett mig om. Ett snabbt och tyst F’låt plåstrade om dåligt på en redan lite tuffsig själ och fotknöl.

Så nu sitter jag här och känner mig som uppfylld av ett mumintrollskt melankoliskt höstsnörvel. Och jag orkar verkligen inte med någonting av det som jag har föresatt mig att göra idag. Och dessutom skäms jag jättemycket över att jag har gjort av med halva barnbidraget vips! på stan idag. S kommer att bli sådär förtvivlat maktlös igen och närskalljagegentligenegentligenblilitebättrepåatthålla
ordningpåekonominochintevarasådärförbenatimpulsstyrd.

Ja det kan man sannerligen fråga sig.

Idag vill jag att det skall bli imorgon.

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte…
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss

Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!

Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen
finns inte hos den som aldrig
har haft sorgen

Och dikten växer bara
ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse

ur Under av Claes Andersson (1984)