Saringimammaland’s Weblog

Idag bär det av till Old Village minsann! Jag och Almaliten skall prova på livet som folkhögskolestuderande. Det är lillasyster Annsen som gör detta möjligt. Hon bor nämligen där, se. Och har så gjort i ganska exakt ett år och jag har aldrig varit och hälsat på tidigare. Ynkedomen.

Men nu bär det av och det skall bli sååå mysigt! Det är liksom snett att inte ha en aning om hur Annas liv verkligen ser ut, när hon samtidigt är en av de människor som betyder mest för mig i helaste världen. Att ha noll koll på vilka hennes vänner är. De människor som får henne att skratta, gråta, känna, tänka, tycka – ja leva. Det är inte speciellt tillfredsställande – men det skall det bli ändring på nu!

Synd bara om Almapappan som med största sannolikhet kommer att få stressrelaterade abstinensutslag över hela kroppen. Men på torsdag beräknas vi komma hem och pyssla om honom igen. Men nu alltså – folkhögskola!

Min strategi är att jag omgående skall ikläda mig rollen som ordningpåtorpetperson. I detta ingår att titulera samtliga personer som ungdomar, sätta upp lappar i köket om att din mamma jobbar inte här och Städa efter dig!!!!!!!!!!! (med minst 10 utropstecken för mycket) samt om någon av en händelse skulle få för sig att bjuda mig på ett glas vin skall jag med viktig min utbrista opp! opp! opp! Det är BRA så! Det är ju en dag i morgon också! och lägga den obligatoriska handen över glaset. Och självklart börja alla meningar med när JAG var ung…

Eller också inte.

Hur som helst skall det blir fantastiskt roligt och spännande och förhoppningsvis intrikat! Jag tittar på tok för lite på TV nu för tiden och behöver lite snaskigt såpasubstitut.

Får väl se hur mycket bloggande det blir i veckan.

Ha det!

Läste just ett i vanlig ordning välformulerat och underhållande inlägg av Lisa/Onekligen där hon beskriver sin barndoms starka önskan om att få bli gipsad. Och ojojoj som jag kan skriva under på det där! Fast för mig var inte en gipsad arm tillräckligt. Nejnej. Om jag skulle fått mina innersta barndomsönskningar uppfyllda hade jag stolt kunnat svänga mig med följande attribut;

*Gips
*Kryckor (förstås!)
*Glasögon
*Tandställning (allra helst plastgom OCH nattandställning)
*Talpedagogelev

Och jag kan med verklig och innerlig stolthet meddela att solsyster hade äran att få föräras med samtliga av ovanstående… ja, vad skall man kalla det? Lyten? Välsignelser? Ja. Välsignelser blir bra. Med undantag av kryckorna, eftersom det var i armen som hon fick den där sprickan efter att så hjältemodigt och livsfarligt ha trillat av hästen i ridhuset. Och om jag minns saken rätt så blev hon inte heller helgipsad utan fick en gipsskena som liksom lidandes på. Eller minns jag fel? Men ÄNDÅ! Ett gips är ett gips är ett gips. Om än ett bandagelindat sådant.

Talpedagogen blev för mig lite av en olycklig platonisk kärlek. Jag ville verkligen inget hellre än att få gå dit och talträna, som storasyster. Men trots idoga försök till övertalning Snääälla talfröken… Kaaan inte jag också få gå hos dig? Jag kan inte säga Köööka (halländs landsortsmål för kyrka) ställde sig talfröken fullkomligt kallsinnig till min önskan. Glasögon lyckades jag fuska mig till men de blev ganska jobbiga att bära eftersom de uppenbarligen inte var rätt slipade… Och tandställning fick jag visserligen till slut, men när det väl blev aktuellt var jag fjorton år och min heta längtan efter de mer lytesmässiga formerna av välsignelser hade minst sagt svalnat av. Ironiskt nog.

Och när jag nu betraktar ovanstående önskelista undrar jag bara en sak.

Varför?

Vissa saker är jobbiga att få på pränt. Ibland är det mycket lättare att till exempel skriva ett käckt receptinlägg än att till exempel skriva ner de tankar som egentligen upptar en ansenlig del av ens vakna tid. Ibland.

En sådan jobbig sak skulle kunna vara att det kanske fanns en liten dröm om att slippa gå till Cura för syskon. Att det kanske fanns en liten dröm om att vi kunde få lov att klara vår lyckligafamiljenutökning på alldeles egen hand. Trots att det finns små färdiga embryon i vänt. I frysen.

Att det kanske fanns en förhoppning om att vår bästa tid är från och med Alma. Och det är klart att den är. Oavsett. Detta vet vi. Men det kanske fanns en liten tid då vi äntligen fick hopp och lyckobubblor i magen. Då vi kunde prata och fnissa och mysa med tankar. Finhemliga tankar om oss som världens finbästaste lilla familj som verkligen älskar att vara just familj så mycket att vi så gärnagärna vill vara en STÖRRE.

Att vi kanske för en liten stund trodde att det kanske var alldelesalldeles tillåtet att önska sig syskon tätt och fint men samtidigt avklarat utan en massa doktorer och nära och kära som vill så väl men som ändå trots allt kommer för näranäranära eftersom vi alldeles egentligen vill klara oss själva. Klara oss själva på ett världens-bästa-hemliga-klubb-aktigt-vis.

Och kanske att de där rosabubbliga lyckotankarna och hemligaklubbenkänslorna mer och mer har börjat bytas ut mot tråktrista uttjatade psykologiska försvar och försök till mental fokusomställning. Och ett och annat onödigt slag i huvudet. Av den där jävla infertilitetshäxan.

Det finns saker som är jobbigare att skriva om än recept på kvällsmat.

En sådan sak skulle kunna vara att ännu en gång i livet behöva uppleva att gå över tiden med en ansenlig mängd dagar när det ända sedan Almas ankomst varit som en klocka. Att ännu en gång i livet behöva kämpa med tänkomtankar och sötprat och visstvoredetvälanunderbart och varförinteegentligen och dethänderjuemellanåt och smyghänderpåmagen för att S L U T L I G E N ta det där jävla testet och inse att det enda som verkligen växte var min näsa.

Däremot är min PCO tillbaka. Syns det mig. Välkommen.

Vi har just nu inga pengar. Det är sant. Så ikväll blev det till att göra en regelrätt skåpmat. Eller regelmat skåprätt. Eller skåpregel maträtt.
Valet hamnade på hemgjord pizza. Resultatet blev strålande och kan ni tänka er – allt fanns hemma!

Supersparasarings konserverade-frutti-di-mare-dröm

Deg:
1/2 pkt kungsörnens scones & pizzamix fullkorn
gör degen enl. receptet. Kavla ut tuuuuunnt på en bakplåt så att så mycket som möjligt täcks

Tomatsås; (hade inte ens krossade tomater hemma så det blev till att improvisera!)
Lagom mängd mild Ajvar relish
Lagom mängd sambal oelek
Lagom mängd Heinz ketchup
Geggan röres ihop och smetas ut, ganska tjockt på pizzadegen

Fyllning;
Ett oförskämt stort gäng rivna frusna ostskalkar
Rives och lägges närmast botten
1 pkt Frusen mozzarella (hett tips om ni inte tidigare testat att frysa oöppnad mozzarella – funkar suuuper!)
Tinas på ett litet kick i kallt vatten och skivas tunt. Lägges på pizzan.
1/2 Gul lök
skivas och lägges på pizzan.
Tonfisk i vatten
Låt rinna av i fintrådig sil. Lägges därefter på pizzan.
1/2 burk musslor
Låt rinna av i fintrådig sil. Lägges därefter på pizzan.
2/3 burk kronärtskockshjärtan

Grädda pizzan i hethetheeeet ugn i uppskattningsvis 13,5 minuter.

Innan servering dripplas olivolja med färskpressad vitlök över pizzan.

ÄT OCH NJUT!

Almaunder är krasslig med rejäl snuva och lite feber. Själv har jag lite sandpapperskänsla i halsen. (Men det är ingenting som inte hinns kureras till på lördag, Erica!) Diffusa bloggtankar far lite ostyrigt fram och tillbaka i mitt vadderade huvud men inte en enda vill liksom stanna upp och formulera sig färdigt. Så jag lägger ner, loggar ut samlar kraft och kurerar mig med lite västerbottenpaj och pussar från Alma istället.

Ses.

Nu är det ju alltså Malmöfestivalen i en vecka framöver. Och igår tog vi en liten stros på densamme, trots mitt tillstånd av yrsel och lätt illamåendet. Allt var gott och väl. Vi tittade på lite folk och lite tält och lite spågummor och lite tält och lite folk och så plötsligt hade vi kommit fram till barnområdet. Den så kallade Lillördagsplanen. Där finns barnverkstad och barnens scen och underhållning av clowner utan gränser. Jo. Det kan verkligen bli hur läskigt som helst. Tänk en clown helt utan gränser. Ryser vid blotta tanken. Men då clownerna hade en förmodat välförtjänt paus från tokerierna var det något annat som pockade på min uppmärksamhet. Pippi Långstrump. Men ändå inte…

En av Malmös leksaksaffärer har riggat upp ett litet kom-här-alla-barn-och-tjata-på-era-föräldrar-så-att-ni-får-en-massa-skräpleksaker-som-ni-inte-behöver-tält. Och där fanns hon. Pippi Långstrump. Men ändå inte…

Barnet som var i elvaårsåldern var alltså utklädd i en av leksaksaffärens Pippikostymer och hade således även den klassiska knallorangea peruken på huvudet. Och målade fräknar på näsan. Men det var någonting som inte stämde. När elvaåringen fick jobbet som Pippi blev hon samtidigt instruerad i vad detta förväntas innebära. Okej, tjejen. Du ÄR Pippi Långstrump. Och du skall krama barn. För det gör Pippi. ALLA barn. Okej, tjejen? Så det var alltså vad den elvaåriga Pippi-imitatören gjorde. Kramade barn. ALLA barn. Men hon var inte glad, som ju iallafall jag inbillar mig att Pippi Långstrump skulle vara. Hon var inte alls glad. Jag inbillar mig att den riktiga Pippi skulle ha skuttat omkring och kramat ungar på ett snällt men samtidigt lite för hårdhänt vis. Men den här Pippin skuttade inte.

Istället smööög hon omkring och utan att så mycket som ha fått ögonkontakt med det stackars intet ont anande barnet kramade hon till. Eller snarare, hon kramade på barnen. Fullkomligt utan glädje och engagemang. Och lååångsamt, som i ultrarapid. Med en superläskig tom blick. Hon hade ett jobb att sköta, men mer var det inte. Och för första gången i mitt liv fick jag uppleva ren och skär Pippi-skräck. En enda sak for fram och tillbaka i mitt huvud Måste bort! Måste undgå Pippi! Måste rädda Alma undan Pippi! Måste bort! Måste rädda Alma undan galen-Pippi! Och jag sprang. Som jag sprang.

Okej då. Det där sista var kanske en liten lätt överdrift men jag skyndade iallafall mig bort med Alma i famnen. Med en lätt förhöjd puls. Samtidigt som mitt dramatiska sinne spelade upp den där melodislingan som man hör i skräckfilmer… Nananana nananana Ih! Ih! Ih! Ih!

Och jag lovar. Jag har inte kunnat skaka av mig bilden av den där flickan. Hennes tomma blick. Och hennes ordlösa smygkramar. Jag återkom till detta vid upprepade tillfällen under gårdagen. Och även vid frukostbordet idag. Så ni förstår att detta var minst sagt en påträngande upplevelse. Och som för att ytterligare bearbeta händelsen frågande jag S Hur skulle du beskriva den där Pippiungen? Och S funderade. Så sa han Ja… Det är svårt… Som Damien ungefär.

Och hur svårt det än är att erkänna det – jag menar, det handlar faktiskt om ett barn, så var det exakt samma känsla som grep tag i mig. Nananana nananana Ih! Ih! Ih! Ih!

Pippi Långstrump… Huvva…

Idag är jag en riktig segströmming. Nej. Jag skall vara ärlig. Jag är en surströmming. Bakis är förnamnet. Efternamnet är Trött. Det måste vara den där fermenteringen som gör att man blir så här sjuk dagen efter. Eller också är det spriten. Men det tror jag inte. Nej.

Jävla skitfermentering.

Så har jag varit hos doktorn. Och här sitter jag just nu som ett stort och ganska tomt jaså. Känner mig nästan lite bortgjord. Eller jag vet egentligen inte vad jag känner. Jag hade inte förmågan att förklara och hon hade inte förmågan att lyssna och då blir det ju inget vidare värst bra. Och just nu känns det som om jag inte ens visste själv vad jag ville henne. Kanske just för att jag kände att hon inte lyssnade så vidare värst bra.

Jag har ju en odiagnosticerad Endometrios. Och nästan PCO eftersom mina värden bara nästan kvalar in i PCO-gruppen. Trots att jag har en mängd typiska PCO-markörer i övrigt. Diagnosticering är ett spännande område…

Hur som helst. De här två sakerna är väldigt starkt förknippade med barnlöshetssmärta för min del. Alla jävlaår handlade så mycket om oregelbunden mens och svårprickad ägglossning och intensiv menssmärta som gjorde mig svimfärdig och sängliggande och detta varjejävlagång i kombination med jävlajävlasjälssmärta över att vi än en gång misslyckats. Att jag än en gång misslyckats.

Hur många gånger har jag inte legat och förbannat det faktum att jag som uppenbarligen var heltjävlainfertil skulle plågas av satanssmärtor i den menscykel som jag inte ens hade användning för? Hundratals? Tusentals? Miljarder gånger?

När sedan Almaunder flyttade in i min varma mage följde månader av glädjefylld frånvaro av den där specifika smärtan. Endometriossmärtan. Helt omöjlig för mig att beskriva. Ljuvligaljuvliga känsla av att vara frisk stark och fungerande! Och Almaunder i magen. Och jag var fullkomligt himlastormande lycklig.

Och så redan efter tre månader kom mensen tillbaka. Men denna gång fullkomligt totalt utan smärtor! Kan det verkligen vara så här? Jag kanske blir frisk nu? Jag kanska har haft mitt svåra? Vi kanske kan göra syskon på alldelesalldeles egen hand. På alldelesalldeles hemlig hand. Tänk om… Farligafarliga tankar.

Fyra månader fick jag uppleva detta. En känsla av att fungera. Och den var svindlande. Men så i juli när jag låg och sov på en solvarm altan, vaknade jag av kramperna. Och ångesten blev omedelbar. Infertilitetshäxan kastade sin stora mörka skugga över mig. Åter igen. Helt utan notis om Almaunders närvaro. Börjar det nu igen? Och det slitsamma självföraktet Hur fan kan du vara så dum och tro att DU skulle kunna bli gravid på egen hand?! Har du inte lärt dig vid det här laget?!

Och i samband med den elaka sommarbakterien som havererade min mage framträdde en annan smärta. En väldigt bekant smärta. Endometriossmärtan. Samma känsla av att tarmen är ett enda ihopptrasslat nervknippe. Och smärtorna blev så stora att jag fick smärtor ner i benen, baksidan av låren och fick så ont i ryggen att jag hade svårigheter att gå. Och det var då jag bestämde mig. För första gången i mitt liv skall jag gå till doktorn och be att få bli utredd. Och be att få bli hjälpt. Be att få slippa smärtan.

Men så blev det nu inte.

Doktorn var mycket skeptisk. Hon tror inte att jag har endometrios.
Och hur har de (de = IVF-teamet) kunnat se endomterios på UL?
Och endomterios på ändtarmen är mycket ovanligt och VARFÖR skulle jag ha det? Det är ju inte troligt.
Och om det är så att vi är intresserade av syskonförsök så finns det ingen möjlighet att behandla.
För det gör man med p-piller.
Och någon diagnosticering med titthålsoperation är inte aktuellt.
För varför skulle man göra det?

Men jag fick med mig ett recept på smärtstillande i samband med kommande menstruation. Tack doktorn. Det blir bra så doktorn. Här har du 300:- för besväret. Tack då doktorn. Ursäkta att jag besvärade. Förlåt.

Och jag fick aldrig sagt det där. Det där om att infertilitetshäxan skär i mitt hjärta med kniv när någonting så mycket som påminner om hur det var innan. Innan Alma. I.A. Att hon alltid finns där. Häxan. Ofta står hon en bit bort, bakom ett hörn. Och då syns hon inte. Men när hon dyker upp sker det snabbt. Och hänsynslöst. Men samtidigt vet jag. Hon kan aldrigaldrig göra mig lika illa igen. Aldrig. Det har Alma sett till.

Håll dig borta häxjävel. Så skall jag försöka hålla mig borta från doktorer. Bättre så. För jag kan inte förklara och de kan inte lyssna. Om några dagar skall jag ta en fin liten tablett från doktorn och trä en stor papperspåse över infertilitetshäxans huvud. Och försöka att vara lite snäll mot mig själv. Och pussa på Alma.

Så får det bli.

Tack Pia för ett fantastiskt välformulerat svar på Skugges bedrövliga tyckning. Tack för att du orkar!