…eller skall jag säga ”på skakiga fingrar” kanske? Nåväl. Jag har alltså börjat blogga nu. Och det är märkligt, men frågan jag hela tiden har i bakhuvudet är; kommer jag verkligen att fullfölja detta? Men varför måste jag svara på det? Jag testar lite och ser vad som händer… Inga löften. Inga livsavgörande beslut. Bara lite stilla knapprande på tangentbordet så får vi se vart vi tar vägen.

Samtidigt. Det är ju så MYCKET som jag skulle vilja skriva om som redan har hänt. Är det ok? Jo, det borde det väl vara. Hur presenterar man sig när man ändå levt i drygt 32 år och en tredjedel av livet har bestått av en stark längtan till mammaland. Och nu när jag väl skriver, har jag redan kommit fram. Hur mycket kraft skall jag då lägga på att skriva om det som varit?

Och om en stor del av mitt liv innefattar kärleken till en hundras i allmänhet och en liten Platon i synnerhet. Och när jag nu väl skriver, finns inte den hunden längre här. Hur mycket kraft skall jag då lägga på att skriva om honom?

Samtidigt. Barnlösheten är en del av mig. Trots lilla Alma. Det är ju TACK VARE barnlösheten och alla år av förtvivlan som vi fick just henne! Och Platon är en del av mig. Jag är i själ och hjärta en bullterrierägare. Även om han inte längre finns här rent fysiskt.

Jag får nog grunna lite till på det här. Hur skall jag egentligen lägga upp min alldeles egna blogg?