Maria skriver i en varmfin kommentar till den lösenordsskyddade midsommarbilden à la 2006:
Oj, så fina! Nästan skumt att se att ni finns på riktigt! Är så van vid att bloggare är lite anonyma, möjligen foton där man bara vagt anar att det är någon där, bortvänt, mörkt och suddigt. Och så är ni där, liksom riktiga människor.
Och då faller det på plats. I samma stund jag läser dessa rader vet jag att jag inte behöver den här bloggen längre. Den har spelat ut sin roll för mig.
Riktig. Det är det jag vill vara. En riktig människa med riktiga relationer och riktig kommunikation. Inte leva ett parallellt liv på nätet. Inte ha ett särskilt slags rum för relationer och kommunikation utanför mitt riktiga liv. Jag vill leva fullt och riktigt, mitt i mitt eget liv.
Jag vill förtydliga en sak innan jag skriver vidare. Mina funderingar är som alltid när jag skriver, mina. Jag skriver alltså inte om bloggande generellt, ej heller om bloggare. Jag reflekterar bara kring min blogg och mitt bloggande. Om mina motiv och perspektiv som successivt har förändrats under bloggresans gång. Eller livets, snarare.
När jag startade bloggen i April 2006 bodde jag i Malmö och var föräldraledig från mitt jobb inom företagshälsovården. Min tillvaro med Alma var förgylld av energi och kreativitet. Jag ville skriva, reflektera och till viss del bearbeta livet. Jag hade också ett behov av att dokumentera vardagen med Alma. Lite som ett alternativ till den där fotoboken från barnets första år som nog aldrig kommer att bli verklighet i den här familjen.
Idag bor jag i Stockholm och är allt annat än föräldraledig. Jag arbetar utomlands med mycket resor och det är inte mycket i min nuvarande situation som jag skulle ha kunnat gissa mig till där och då. 2006. Tack vare underbara S går livspusslet för det mesta ihop och familjen är i balans.
S sade en gång till mig att mitt resande möjliggör att han och Alma får värdefull tid tillsammans och att de nu utvecklar en djup och fin relation som han tror hade varit svårare att göra om jag inte reste. Jag tar lite plats, se. Och Alma har vi koll på. Hon verbaliserar i ganska hög grad hur hon känner och även om hon självklart hade velat ha båda sina föräldrar hos sig helahela tiden (nåja), så tycks det som att hon också hanterar och bearbetar min frånvaro på ett bra sätt. Och jag jobbar hårt på att vara verkligt närvarande när jag är hemma och så långt det går kompensera bortavaron. Som sagt, så långt det går. Men jag börjar känna mig längtig. Och mätt. Så jag vet att den här situationen inte skall vara för länge till. Jag kommer att behöva byta jobb om något år. Ett jobb som i högre utsträckning möjliggör resor över dagen.
Men på det stora hela flyter livet på. Jag är nöjd. Ofta glad. Vissa dagar riktigtriktigt lycklig.
Och jag har gått 1,5 år i intensiv terapi med symboldrama och bildterapi som verktyg. Och mycket har hänt. Med mig. I mig. Med mitt sätt att förhålla mig till mig själv och andra. Jag har blivit luftigare. Mindre beroende av andra. Jag känner mig liksom tydlig i konturerna på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Jag vet för det mesta var jag själv börjar och slutar. Vad som är mitt och vad som är andras. För det mesta. Och jag är mån om att låta det vara så. Mån om att det skall finnas gränser.
Jag tror att det stavas integritet. På Wikipedia kan man läsa:
Personlig integritet En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).
Och just så är det. Vad terapin har resulterat i är framförallt en ökad känsla av personlig integritet. Och därmed har också mitt förhållande till den här bloggen förändrats radikalt. Jag har inte längre ett behov av att dela mina känslor och reflektioner med en till största delen osynlig och anonym massa. Nej. Jag har ett behov av att inte dela mina känslor och reflektioner med en till största delen osynlig och anonym massa.
Riktig. Det är det jag vill vara. En riktig människa med riktiga relationer och riktig kommunikation. Inte leva ett parallellt liv på nätet. Inte ha ett särskilt slags rum för relationer och kommunikation utanför mitt riktiga liv. Jag vill leva fullt och riktigt, mitt i mitt eget liv.
Stort och innerligt tack till er alla som följt mig på resan. Många, för mig svindlande många, har jag lärt känna. På riktigt. Och där vill jag behålla er. I det riktiga livet. Men vi kommer också att fortsätta träffas på nätet. Såklart. Bara inte i det här rummet.
Än en gång. Tack. Finafina.








