juni 30, 2008
Jo jag läser mina ord. Jag vet vad jag skriver. Och just där just då är det just så.
Samtidigt. Allt i bloggen är jag men jag är inte allt i bloggen. Jag är mycket mer. Känner mycket mer. Är mycker mer nyanser. Jag skriver ungefär ett inlägg i veckan just nu. Det är mångamånga timmar som inte sammanfattas på den här cyberplatsen. Timmar av både skratt och fniss och tillochmed energi. De finns, även om de är lite för få. Det känns viktigt för mig just nu att säga det till er som läser mina ibland väldigt mörka inlägg och som värmer min själ med omtanke och riktigt bry genom era kommentarer. Jag känner ert bryom. Och er oro.
Jag älskar att skriva. Älskar att vara mitt i känslorna. Titta på dem, försöka fånga in dem och göra dem fysiska genom att förvandla dem till bokstäver. Jag älskar det. Det är förlösande. Och det är så jag använder bloggen. Men jag förstår också att det riskerar att ge en lite splittrad och kanske lite dramatiskt bild av hur jag har det. Kanske.
Jag är inte rädd för mina känslor. Är inte rädd för det svarta. Inte alls. Jag har levt med närheten till det så länge jag kan minnas och det mörka i mig är lika mycket jag som det ljusa. Och det är inte farligt. Jag har många gånger gjort resor från mörkaste mörkt till ljusaste ljust - och tvärtom. Det bästa med de där resorna är att det inte blir hopplöst. Jag vet att inget känsloläge är bestående. Allt rör sig. Ständigt. Jag rör mig ständigt. För så är livet. Och sedan Almas intåg har jag aldrig behövt besöka det mörkaste mörka. Aldrig.
Men det har varit en hel del grått det senaste året.
Att nästan jobba ihjäl sig är farligt. Det vet jag. Och det är ingen som skulle tacka mig om jag skulle göra det. Verkligen inte. Och framförallt sedan mars i år har jag balanserat på gränsen till det ohållbara. Det har varit för tufft. Och även jag har en gräns, jag är inte vaccinerad. Inte odödlig. Klarar inte hur mycket påfrestning som helst under hur lång tid som helst. Jag förstår det.
Det har inte gått så långt att jag kan diagnosticeras med utmattningsdepression. Det har inte heller gått så långt att Almas barndom är hotad.
Även om jag kanske kan framstå som en ständigt frånvarande karriärmamma så vore jag orättvis både mig och Alma om jag inte tog avstånd från den bilden. Däremot har det gått så långt att jag är rejält sliten och i stortstort behov av semester.
En semester som skall användas till att fylla lungorna med luft och hjärtat med kärlek.
En semester som skall användas till att rensa hjärnan och titta framåt.
Titta framåt på hur jag vill ha det. Egentligen. Hur vi vill ha det.
Hitta tillbaka till färgerna. Bort från det grå. Inte bara ha färg när jag är med Alma. Utan annars också. Färg.
Och faktiskt - en semester utan internet! Jag behöver känna mig helt fri så när det nu blir tyst från mig under någon månad eller så - bli inte rädda. Jag helar mig bara lite.
Jag önskar er en fin sommar. Med färg.
Tack. För att ni finns. Alla.
