Almaunder har varit sjuk i en vecka nu. Dubbelsjuka har det varit med såväl förkylningssjuka som kräksjuka. Den senare är som tur är avslutad så nu återstår förkylningssjuka med en feber som vägrar ge sig. Men idag har hon varit riktigt pigg och förgyllt livet för mamman som tvingas vara inomhus i dygn i sträck.
Och när jag tvingas vara isolerad så här – med henne. Tvingas stanna upp och baravara. Bara vara där för henne. Då ser jag henne så oerhört mycket klarare. Inget vardagsbrus som tar över. Baravaro. Näranära.
Och jag ser hur bra hon är. Så fantastiskt bra. Så självklar och stark. Och så förväntansfull.
Alma föddes förväntansfull. Ögonen, så vakna och nyfikna. Huvudet höll hon uppe själv redan tre dagar gammal – det var tydligt att hon redan då inte ville missa någonting som fanns att ta in. Och så den där uppsynen.. Den där med lätt upphöjda ögonbryn, lite småleende. Vad händer här för kul?
Dagisfröken skröt om henne häromdagen, sådär spontant så att det blir som sockerdricka i mammahjärtat. Hon har blivit så.. bra. Så fin. Alla vill vara med Alma och Alma vill vara med alla som gör något roligt. Hon väljer liksom inte sällskap av gammal vana utan engagerar sig där hon ser att det finns något spännande på gång. Hon är så härlig.
Och jag tänker att det är ren och skär magi att vi har förärats med ett Almaunder. Så ofta jag tänker på hur en doktor har satt ihop just de beståndsdelar som blev till Alma. En doktor! Och hur en annan doktor valde ut justjust Alma och satte in henne i min livmoder.
Och jag tänker på vilken magi det är att hon stannade kvar. Att hon växte sådär fint i min mage. Att hon nästan inte sparkade, utan liksom knödde sig plats när hon tyckte att det blev för trångt. Tänjde. Tryckte. Lilla vassa rumpan. Långa smala foten.. Och när hon kom ut såg hon alldeles på pricken ut som jag hade sett för mitt inre. Det var hon. Vår flicka.
Alla åldrar med Alma har varit så fina. Alla har på något vis känts bäst. Så även denna. Treårsåldern. Ren och skär magi. Alla ord och minnen och sammanhang som kopplas ihop. Finfunderingar som kommer från platser bara ett barn kan finna. Mamma? Vet du? Fåglarna skall gifta sig nu och det är därför som bussarna har flaggor. Det är faktiskt det!
Mamma? Kommer du ihåg när vi satt här i soffan framför TV:n och tittade på den här filmen och fikade? Kommer du ihåg det? Det var väl mysigt? Det kan vi ju göra om någon gång.
Mamma? Vet du? Imorgon.. Eller för länge sedan.. Då var inte Stor-Ebba, Erik och Edward på dagis, för då var de i skolan för att de skulle se hur det var där! Och då hade de masker på sig när de kom tillbaka. (Masker? Varför hade de masker på sig?) För att deras fröken sa så förstås! Tokskalle.
Hon är så bra. Rolig. Och smart.
Och så kan jag inte låta bli att tänka.. Om vi skulle få den ofattbara lyckan att få ett till under. Hur blir det då? Vem blir det? Kan det verkligen bli lika bra? Det skulle ju vara som att vinna på lotto två gånger på en livstid..
